KRIGSMAKTEN Av överstelöjtnant LENNART BREDBERG I förra årsboken redogjordes för försvarsfrågans utveckling från 1958 års betydelsefulla riksdagsbeslut och fram till 1963. Därvid konstaterades att trots politisk enighet kring grundtanken att Sverige skall ha ett starkt modernt försvar så har de ekonomiska resurserna härför inte i full utsträckning ställts till förfogande. Genom en alltför låg stegringstakt i anslagen och genom att politiskt betingade prutningar företagits har det icke varit möjligt att modernisera stridskrafterna i den utsträckning som vore starkt önskvärd med hänsyn till utvecklingen i omvärlden. 1963 års riksdag har fattat beslut om försva rets kostnadsram för en 4-årsperiod. Propositionen byggde helt på det förslag som den Thapperska försvarskommittén avgivit 1962 och innebär att under dessa fyra år kommer nära 600 mkr att saknas i förhållande till vad ÖB angivit som nödvändigt för att upprätthålla den målsättning som riksdagen angav 1958. Vi måste även i framtiden räkna med att Sovjet vid ett angrepp mot oss kan insätta två stort upplagda invasioner — en över havet och en över landgränsen. De krympta anslagen innebär att vi kommer att få allt svårare att i bägge riktningarna möta ett sådant anfall med tillräcklig kraft. Försvarets regionala ledning 1960 års försvarsledningsutredning har under 1963 framlagt sitt slutbetänkande. I två tidigare delbetänkanden har försvarets högsta ledning granskats. Det första betänkandet avgavs i början av 1961 och ledde redan samma år till riksdagsbeslut om krigsmaktens högsta ledning. Beslutet innebar en stärkt ställning för ÖB och betydande förändringar i försvarsstabens organisation från 1/10 1961. I slutet av 1961 avgavs kommitténs andra delbetänkande om totalförsvarets högsta ledning och ledde till riksdagsbeslut 1962. Den viktigaste innebörden var att ett särskilt1 samordningskansli för totalförsvarsfrågor på regeringsnivå tillfördes försvarsdepartementet. Det i år framlagda slutbetänkandet' avhandlar försvarets regionala ledning. Förslagets huvudinnebörd är att en enhetlig operativ ledning av landets olika delar skall skapas. F. n. är landet militärterritoriellt indelat i 7 militärområden varav Gotland är ett. Vattenområdena fördelas på 4 marinkommandon varjämte försvaret av luftrummet sköts av 3 eskadrar. Härutöver finns en särskild attackeskader. Det territoriella försvaret leds av militärbefälhavarna. Dessa samverkar med civilbefälhavarna i de 5 civilområden som på fastlandet motsvarar I—V militärområdena. Inom VI. militärområdet liksom på Gotland har inte funnits någon civilbefälhavare avdelad. Militärbefälhavarna samverkar även med marinkommando- och eskaderchefer men antalsmässigt innebär det att dessa senare i flera fall måste samverka med mer än en militärbefälhavare. Det har därför länge ansetts önskvärt att åstadkomma ett enhetligt militärt liksom civilt ansvar för landets olika delar med sammanfallande militära och civila gränser. Områdesindelning Kommittén föreslår att landet indelas i 6 militär- och civilområden. I huvudsak bygger gränsdragningen på nuvarande armémilitära indelning av fastlandet. Således förutsätts ett nytt civilområde tillkomma längst i norr där hittills civilbefälhavare saknats. Vissa gränsändringar har föreslagits av operativa skäl. Således har södra delen av Halland avdelats till I. militärområdet och södra delen av Gävleborgs län överförts från II. till IV. militärområdet. Gotland föreslås inte längre vara ett självständigt militärområde utan såsom ett försvarsområde ingå i IV. militärområdet. Även framdeles skulle Gotland emellertid få en särställning och ett enhetligt militärt kommando vara ansvarigt för öns försvar. Benämning och förläggningsorter Kommittén föreslår en omnumrering av områdena enligt bilden. Det innebär att alla utom I. i söder och VI. i norr skulle byta siffra. Redan i samband med remissarbetet har denna formalitet vållat mycket besvär och förväxling. Man får hoppas att i slutvarvet den gamla numreringen bibehålls såsom praktisk konservatism. 72