ro, skrev SvD. Expressen (fp) talade om ”en oändligt värdefull bok”, och partikollegan Jön-köpings-Posten betecknade skriften som ”en hälsosam vitaminspruta”, medan Stockholms-Tidningen (s) spårade ”vacklan mellan konservatism och radikalism”. Valsamverkan Stort intresse tilldrog sig också sonderingarna om samverkan mellan de borgerliga i kommande förstakammarval. Underhandlingarna inleddes redan på våren. Hrr Ohlin och Hedlund hade föreslagit valsamarbete i alla kretsar där socialdemokratisk vinst kunde förhindras. Hr Heckscher fann detta självklart, men ville utgå ifrån att de tre partierna ej skulle tillskansa sig fördelar på varandras bekostnad. Innan förhandlingarna återupptogs på hösten, hade folkpartiet och centerpartiet ingått ett separat avtal rörande höstens val i Södermanlands och Västmanlands län med innebörden att det mandat som högerpartiet med tanke på antalet elektorer var berättigat till i stället gick till folkpartiet. Hr Ohlin motiverade detta med att ”folkpartiet icke är skyldigt att uppträda så vid valen att högerpartiet får fler representanter i första kammaren än folkpartiet”. Högerns partistyrelse ansåg, att denna överenskommelse komprometterade den borgerliga oppositionens sak men ville inte undandra sig samarbete i kretsar där socialdemokraterna kunde vinna mandat. Högern förbehöll sig dock sam ma handlingsfrihet som de båda andra partierna gjorde anspråk på. Vid valen i Södermanland—Västmanland blev partiställningen oförändrad: s 6, fp 2 och cp 1. Folkpartiet skulle ha förlorat ett mandat, om det inte samverkat med centerpartiet. Val förrättades under hösten också i Blekinge—Kristianstadskretsen, och där fick socialdemokraterna 4 mandat, folkpartiet 2 samt högerpartiet och centerpartiet 1 var. Folkpartiet skulle ha förlorat ett av sina mandat till socialdemokraterna, men detta förhindrades genom samverkan mellan de borgerliga partierna. Mandatet delades upp mellan folkpartiet och centerpartiet. Ett nionde mandat i Blekinge—Kristanstads-kretsen, som innehafts av centerpartiet, fördes på grund av folkminskning över till Stockholms län. Där togs det av socialdemokraterna, och den vinsten blev avgörande för en rent socialdemokratisk majoritet med 192—191 i riksdagens gemensamma omröstningar. Ställningen i första kammaren blev: h 26, cp 18, fp 27, s 78 och k 2. Kommunistiskt ledarproblem Också kommunisterna drogs med problem. Det hade länge stått klart, att partiet inom sig rymde oppositionella element, som fann anledning till kritik mot ledningen och önskade en föryngring av toppskiktet och en uppmjukning av banden med Moskva. Kommunisterna hade också hamnat i dödvatten. Möjligheterna till terrängvinster ansågs vara ytterst minimala. I denna situation tillkännagav den 64-årige partiledaren Hilding Hagberg, att han vid partikongressen i början av januari ämnade ställa sin ordförandeplats till förfogande. Bland tänkbara partiledarkandidater nämndes främst chefredaktören för Ny Dag C. H. Hermansson. Han är född 1917 och anses tillhöra förespråkarna för en mera svenskbetonad kommunism. Med akademisk examen, strömlinjeformad uppsyn och pengar på banken är hr Hermansson onekligen en ny typ av kommunistledare, tyckte SvD. Dagens Nyheter (fp) trodde, att hr Hermanssons placering högst i partitoppen skulle skapa svåra spänningar inom partiet, och Smålands Folkblad (s) frågade, om han skulle accepteras av de mera hårdföra inom partiet. Vid partikongressen under trettondagshel-gen valdes Hermansson till partiordförande. Den avgående kommunistpartiledaren Hilding Hagberg (t. v.) och hans efterträdare Carl Henrik Hermansson. 103