melsen, att det blir tillåtet med s. k. samåk-ning i vanliga personbilar till och från arbetsplatser och skolor utan särskilt tillstånd. I riksdagens elfte timme fattades vidare ett beslut som gällde kontrollen av begagnade bilar. Besiktningsman fick rätt att kontrollera motorfordon eller släpvagnar som förvaras i lager eller salubjuds hos bilhandlare. Mentalvården till landstingen Den 1 januari 1967 övertar landstingen vården av mentalsjuka och epileptiker, och den 1 januari 1970 är den senaste tidpunkten för övertagandet av huvudmannaskapet för specialvård av psykopater, varvid dock undan-tas sådana efterblivna som skall tas emot vid statens skolor för döva och blinda. Landstingen övertar statens mentalsjukhus, och staten skall lämna indexbundna investerings- och driftsbidrag. De anställda har t. v. kvar de statliga anställningsvillkoren. Detta var i korthet innebörden i ett beslut enligt en av inrikesminister Rune Johansson framlagd proposition. I debatten uttalades oro för att landstingen inte skulle få sina ökade kostnader täckta, och vidare framhölls att personalen var misstänksam mot den nya huvudmannen. Hr Turesson (h) betonade, att en decentralisering av mentalsjukvården på landstingen var den bästa garantien för en god och jämn standard. Hr Ståhl (fp) hade en diametralt motsatt uppfattning och underkände över huvud taget landstingsförbundets kompetens att träffa ett avtal med staten av denna innebörd. Inrikesministern gav en summarisk återblick på förhandlingarna och protesterade mot talet om att staten flyttar över kostnader på landstingen. För första gången har vi, sade han, gått med på indexbundna drifts- och byggnadskost-nadsbidrag. Finansminister Gunnar Sträng lovade att i kommande budgetförslag inrymma en förstärkning av personalorganisationen, så att denna rustades upp, tills mentalvården överfördes till landstingen 1967. Riksdagen godkände vidare under den allra sista arbetsveckan ett lagförslag om nya bestämmelser för biskopsval fr. o. m. den 1 januari 1964. Den nya lagen, som tidigare behandlats av kyrkomötet, går ut på ökat inflytande från lekmännens sida. Den borgerliga oppositionen En av de frågor som föranledde försök till kontakter mellan de borgerliga oppositionspartierna var författningsreformen, som länge dominerade pressdebatten. Folkpartiledaren Bertil Ohlin framhöll i ett tidningsuttalande, att ämnet var lämpligt för gemensamma överväganden, och högerledaren Gunnar Heckscher följde upp uttalandet med att i början av året ge en invit till hr Ohlin och centerpartiledaren Gunnar Hedlund om gemensam prövning av de aktuella frågorna. Statsminister Tage Erlander anmärkte, att författningsfrågan inte lämpade sig för politiska strider, varpå först hr Hedlund och därefter hr Ohlin, som framhöll att en tvåpartiförhandling sannolikt skulle minska utsikterna till ett gemensamt resultat, tackade nej till högerförslaget. Först i slutet av året låg vägen öppen för trepartiförhandlingar. Högerns partiråd hade då uttalat sig för en-kammarsystem. Från högern gjordes upprepade framstötar i frågan om en borgerlig samling, men partiet nödgades så småningom konstatera ett misslyckande. Detta skedde i en programskrift, som publicerades den 21 maj. I denna förklarades, att högern ämnade gå sin egen väg och uppställa ett alternativ till den socialistiska samhällsutvecklingen. Partiet skulle dock beredvil ligt överlägga eller samarbeta med de båda andra partierna i särskilda frågor enligt principen om ömsesidiga medgivanden. De tre partierna opererade tämligen fritt i riksdagen, men i spionaffären Wennerström intog de i sina interpellationer i det närmaste identiskt lika ståndpunkter. Samstämmigheten framgick också av riksdagens remissdebatt den 29—-30 oktober, även om där kunde skönjas olika grader av skärpa i kritiken mot regeringen. Debatten sysslade för övrigt nästan enbart med spionaffären samt kritiken mot Nib (Nämnden för internationellt bistånd), som bl. a. gällde personalpolitiken, misslyckade biståndsprojekt m. m. samt anklagelser mot statsrådet Ulla Lindström för ministerstyre. I en i början av november utgiven skrift ”Liberal utmaning” av Bertil Ohlin utsattes en rad yttringar av det socialdemokratiska styret för skarp kritik. Författaren tog också upp oppositionens problem och avvisade i detta sammanhang en fast organiserad samverkan men hälsade högerpartiet välkommet till ”en samverkan av rent praktiskt slag i riksdagen från fall till fall”. En samverkan kunde dock endast baseras på ”en politik på liberal grund”. Så länge den attityden bevaras, kan socialdemokratien ta hr Ohlins utmaning med största 102