rier, som en följd av ett ännu inte på många år täckt behov. Det nya gravkapellet i Uppsala av Gösta Wikforss bygger liksom Gustaf Birch-Lindgrens krematorium i Kalmar på den ofta begagnade kontrasten mellan ett detaljrikt yttre och ett sparsamt inre, där dagsljusets infall över altaret får ge intrycket av ett sakralt rum. Större konstnärlig egenart hade det nya krematoriet i Södertälje, ritat av Sven-Ivar Lind. Det anknyter nära till hans under föregående år invigda krematorium i Nässjö, men det erinrar också om hans mångåriga samarbete med Gunnar Asplund, som för mer än ett kvartssekel sedan gjorde krematoriet till den ledande monumentalbyggnadsuppgiften. Motsvarande påminnelse väcker det nya krematoriet i Filipstad, ritat av Åke Porne, en gång elev till Asplund. Ett enstaka arbete, värt att uppmärksammas åtminstone genom uppdragets sällsynthet, var Hans Westmans karmeliterkloster i Glumslöv i Skåne, sedan 1500-talets början den första nya klosteranläggningen i vårt land. Endast en av de många kyrkorestaureringar som fullbordats under året kunde kallas ett betydelsefullt arbete i samtidens arkitektur: Eiler Græbes under åratal av tålmodig verksamhet genomförda omdaning av Lunds domkyrkas interiör. Det ingav respekt att arkitekten avstått från varje försök att sätta sin personliga stämpel på monumentet och på ett ovanligt sätt lyckats underordna sig sin uppgift. Det kan för övrigt noteras att kyrkorestaureringarna visar en svag men tydlig tendens att bli såväl färre som mindre omfattande. Likaledes finns det tecken som tyder på att Byggnadsstyrelsens kulturhistoriska verksamhet, som hittills helt dominerats av kyrkorestaureringar, alltmer kommer att inriktas på en välbehövlig omsorg om den äldre stadsbebyggelsen. Ett stort uppdrag, en representations- och förvaltningsbyggnad för Kiruna, som inte saknade monumentala ambitioner, fullföljdes i mars då Artur von Schmalensees stadshus i Kiruna invigdes. Med sitt höga torn anknyter det till en vedertagen ikonografi för den lokala självstyrelsens byggnader. Större egenart än i exteriören visar denna avlägsna släkting till det Östbergska stadshuset i interiörens stora och omväxlande hall. En ren förvaltningsbyggnad, helt utan monumentala ambitioner, var däremot det nya stadshuset i Karlstad av Per Lagergren. Det är karaktäristiskt att behovet av ett värdigt och representativt formspråk återspeglas vida tydligare i bankhusen än i denna byggnad för den officiella administrationen. Anders Tengboms båda byggnader för Allmänna brand och Öst- götabanken i Stockholm är med sin kraftiga murverkan ett symtom på att intresset för glas-och metallfasaderna har börjat svalna. Värt att uppmärksammas mera av tekniska än av arkitektoniska skäl var Svenska Philips höga komplex vid Lidingövägen, ritat av Bo Möller. Vid årets slut stod Paul Hedqvists hus för Dagens Nyheter i Marieberg färdigt att tas i bruk. Två nya museer fullbordades. Med sin byggnad för länsmuseet i Örebro avslutade Nils Tesch den sobra ensemble, som han påbörjade redan på 40-talet med stadens konsthall. Per-Olof Olsson fortsatte sitt arbete med att förvandla de gamla militära byggnaderna på Skeppsholmen till konst- och kulturinstitutioner. För många besökare låg det nära till hands att kalla det Östasiatiska museet, inrett i det gamla tyghuset, för Stockholms vackraste. Till denna kategori hörde också den permanenta delen av sommarutställningen i Landskrona, en envånig utställningspaviljong med glasfasader av Fritz Jaenecke och Sten Samuelson. Den ojämförligt omfångsrikaste delen av den offentliga byggnadsverksamheten är den som söker tillgodose undervisningens för en oöverskådlig framtid, växande behov. Under 1963 byggdes det skolor för en kostnad om närmare en halv miljard. Enigheten om detta intensiva byggande har endast i enskildheter ifrågasatts, och det väckte uppmärksamhet när finansminister Sträng riktade en skarp kritik mot den överdrivna dyrbarheten hos flera nya skolor, särskilt i österhaninge och Tyresö. Det största skolbyggnadsföretaget under året var det ännu Kvarngärdet i Uppsala av Ancker-Gate-Lindegren. 121