Gunnel Lindblom, Jörgen Lindström och Ingrid Thulin i "Tystnaden”. FILMÅRET Av ELLEN LILIEDAHL Under 1963 hände märkliga ting i den svenska filmen. Med utgången av första halvåret slopades äntligen den betungande 25-pro-centiga nöjesskatten och samtidigt avgick Statens filmpremienämnd. I stället föddes genom ett avtal mellan staten och filmbranschens fem huvudorganisationer stiftelsen Svenska filminstitutet, och de biografer som nu slipper nöjesskatt förbinder sig i stället att betala en mindre avgift till institutet, avsedd att delvis finansiera en film- och teaterhögskola och dessutom övertaga premieringen av svensk film samt bidraga till täckande av eventuella förluster på ambitiösa men mindre lönande inspelningsföre-tag, bl. a. kort- och barnfilmsproduktion. PR-verksamhet inom och utom Sverige samt hjälp till deltagande i filmfestivaler beräknas även ingå i institutets ekonomiska åtaganden. Till chef för Svenska filminstitutet utsågs direktör Harry Schein och till rektor för den blivande högskolan, vilken skall inleda sin verksamhet hösten 1964, fil. mag. och mångårige produk-tionsledaren hos Sandrews Rune Waldekranz. Det blåste alltså nya och friska vindar och rådde en optimistisk anda vid årsskiftet inom svensk film. Någon påfallande kvantitativ ökning av produktionen kunde väl ännu icke spåras men däremot en djärvare satsning på nya namn och publikt mindre säkra inspelningspro-jekt. Ingmar Bergman blev chef för Dramatiska teatern under året och stod för två nya filmer, varav den senare, Tystnaden, åstadkom en häftig och högröstad censurdebatt, i årets sista dagar följd av en ännu häftigare med anledning av ett censurbeslut att helt förbjuda Vilgot Sjömans 491, en på Lars Görlings roman baserad chockartad skildring av raggar-liv och missanpassad ungdom med anklagande spets mot den svenska socialvården. Beslutet överklagades omedelbart av Svensk filmindustri och fortsättning följer under 1964. Ropet på nya namn hörsammades i första 132