hand av två s. k. arga unga män, författaren Bo Widerberg i Malmö och författaren-kritikern Jörn Donner. Ett stort positivt resultat nådde den förstnämnde av dessa två med den löftesrika Barnvagnen, en innehållsmässigt tunn och skäligen banal men med stor ömsinthet och i fin bildgestaltning berättad novell i Malmömiljö. Till samma miljö men ett fattigare och tristare 30-talsskede återvände han sedan i Kvarteret Korpen, som vid sin annan-dagspremiär hälsades av en översvallande entusiastisk och samstämmig kritik. Här hade vi äntligen fått en svensk motsvarighet till fransmannen Truffaut, när det gällde en helt avdramatiserad, intensivt verklighetspräglad och levande tidsbild och människoskildring. Lika bra lyckades inte Donner med En söndag i september, där stoffet och dess handhavande var alltför blekt och oengagerat för att väcka intresse. Intellektuell mognad och utmärkta tekniska förutsättningar — spårade även i ett kortfilmskåseri om sångerskan Monica Zetterlund — borgade dock för att namnet Donner kommit för att stanna bland svenska filmskapare. Bergmans Nattvardsgästerna var den andra i hans trilogi om trosproblemet och Tystnaden den tredje. Två sinsemellan högst olika filmer men var på sitt sätt typisk för sin upphovsman. Nattvardsgästerna tecknade i kärva, nakna närbilder och en intensiv dialog bilden av en präst i en fattig svensk avkrok, fåfängt strävande efter fotfäste sedan han själv gripits Ingrid Thulin som lärarinnan och Gunnar Björnstrand som prästen i ”Nattvardsgästerna”. Lars Lind och Maud Hansson i ”En vacker dag”. av tvivel på den kristna religion han predikade, utan hjärtats kontakt med den kvinna som vill dela hans börda. Tystnaden frångick den svenska miljön och lät den delvis svårtolkade handlingen utspelas i en anonym främmande stad med obegripligt språk, en plågsam och överhettad infernoskildring med häftiga expressionistiska överslag och surrealistiska glidningar. Ett par outrerade sexualscener föranledde på många håll moralisk indignation och bäddade för debatt — men också för en publiksuccé av oanade mått. Tystnaden spelades upp på ett otal biografer landet runt och tog in miljoner i SF:s kassor. Man kan endast hoppas att den uppskattades inte blott för sina ”sensationer” utan också för den filmiska suggestionskraft och det intellektuell-emotionellt laddade stämningsläge, som på sina håll föranledde betyget ”Ingmar Bergmans största film”. Ytterligare två regissörsnamn var nya: Bengt Lagerkvist med en lyriskt bildvacker iscensättning av Lars Forssells Prins Hatt under jorden och Åke Falck med en fantasifull och okynnig komedi, Adam och Eva. Andra lyckade muntrationer var Göran Genteles luftiga sommarspel En vacker dag och Hans Abramsons folkhems-satir Lyckodrömmen. Arne Mattsson stod för den välmatade thrillern Den gula bilen och den av makan Elsa Prawitz skrivna och hemspe-lade filmen på älskarinnetemat, Det är hos mig han har varit. Antalet svenska filmer under året var 18, alltså en liten stegring från 1962 års bottenläge. Några riktigt stora utländska succeer på svenska biodukar kunde knappast noteras un- 133