Dagspressens representanter vid debatten om skjut järnsjournalistik den 11 mars i radio och TV. Fr. v. chefredaktör Harald Wigforss, chefredaktör Gösta Söderlund, redaktör Tore Zetterberg i SvD och chefredaktör Per Wrigstad. RADIO MED ELLER UTAN SKJUTJÄRN Av intendent KURT LINDAL Skjutjärnsjournalistik, hädelse och strejkbry-teri — man kan knappast tänka sig några mera komprometterande tillvitelser mot ett ansvarsmedvetet offentligt organ. Men ändå lades allt detta under det gångna året radion till last. Talet om skjutjärnsjournalistik, som ursprungligen syftade på herrar Söderströms och Ortmarks fräna intervjuteknik i utfrågningarna, kom snart också att förknippas med Nattredaktionen, i synnerhet efter det omdiskuterade reportaget om ett privat sjukhem i Stockholm. Radionämnden fick anmälan om fallet men fann endast att vissa enskildheter i reportaget inte var ”tillfredsställande utförda” men att det i övrigt inte gav anledning till någon anmärkning. Inte heller en annan anmälan mot Nattredaktionen, nämligen för den uppmärksammade intervjun med en anonym nazist, ansåg nämnden ge anledning till anmärkning. En sådan drabbade däremot ett debattinlägg av Gerhard Johansson om Araberna och Palestina, som inte ansågs svara mot kraven på objektivitet. Anklagelserna för hädelse drabbade underhållningsprogrammet Express 19.05, en sorts veckans revy, som i anslutning till en kommunistisk motion illustrerade hur man skulle kunna slå ihop kyrkor och bensinmackar. Inslaget beklagades av både programledning och programansvariga och föranledde åtal för brott mot trosfrid, ett lagrum som sällan åberopats. Förebråelser för strejkbryteri uppkom under den skådespelarstrejk, som efter sega förhandlingar blev ett faktum den 1 december. Parterna var minst sagt oense om i vad mån strejken även berörde den stora gruppen oorganiserade popartister. En skrivelse från Sveriges radio till de oorganiserade artisterna med en förfrågan om de var villiga att medverka eller ej stämplades av motparten som uppmaning till strejkbryteri. Några sådana fall förekom dock inte. Pekka Langer ansåg sig inte vara artist utan journalist och därför oberörd av konflikten. Alice Babs förklarade sig vara solidarisk endast med musikerna och så länge dessa medverkade hade hon ingen anledning att dra sig 140