- Project Runeberg -  Svenska Dagbladets Årsbok / Fyrtioförsta årgången (händelserna 1963) /
163

(1924-1953) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Astronautisk revy. Av fil. dr Tord Hall - USA:s experiment

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bådadera — över denna fläck, som sannolikt beror på någon oregelbundenhet, t. ex. höga berg, på planetens dolda yta. Venus magnetfält är — om det existerar — mycket svagt. Jonosfären har inte alls den höga täthet — 1 000 gånger större än motsvarande siffra för jorden — som en del forskare hade förutspått. Venus massa är 0,815 om jordens massa är 1. På vägen till Venus rapporterade Mariner 2 bl. a. att en ”solvind”, bestående av olika partiklar, kontinuerligt och med stor hastighet strömmar ut från solen. Syncom 1—2. Dessa satelliter är av samma slag som Telstar- och Relayseriens (Relay 1 sändes upp i december 1962), men de placerades på mycket högre höjd över jordytan. — Omloppstiden för en satellit i approximativt cirkulär bana växer med höjden. På månens avstånd — 383 400 kilometer — är omloppstiden en månad. På ungefär 36 000 kilometers höjd är omloppstiden ett dygn. Om satelliten då befinner sig lodrätt över en punkt på ekvatorn kommer den i fortsättningen att ”stå stilla” över denna punkt, d. v. s. jordens medelpunkt, punkten på ekvatorn och satelliten kommer ständigt att ligga i rät linje. Nedanstående fig. visar tre satelliter, placerade på detta sätt i en cirkel som ligger i jordens ekvatorsplan. Satelliterna bildar dessutom hörn i en liksidig triangel och härigenom uppnås att de kan täcka praktiskt taget hela jordens yta med ett sammanhängande telekommunikationsnät, medan det skulle behövas ungefär 50 Telstars eller Relays för att nå samma resultat. Syncom 1 och 2 är de första försöken i denna nya genre, som tills vidare har stora tekniska och kommersiella svårigheter att övervinna. Syncom 1 sändes upp den 14 februari och kom upp i den önskade banan, men sändaren upphörde nästan genast att fungera. Syncom 2 sändes upp den 26 juli från Cape Canaveral, och denna gång gick allt enligt be- USA:s astronaut nr 6, Gordon Cooper J:r. räkningarna. Raketen gick först i en ellips 220 kilometer över jordytan. I ett lämpligt ögonblick startade sedan en särskild motor, som förde upp den 68 kilo tunga satelliten i en praktiskt taget cirkelrund bana på ungefär 36 000 kilometers höjd. Omloppstiden är 23,9 timmar. I försöket ingick emellertid inte att Syncom 2 skulle stå stilla över en viss punkt. Projicerad på jordytan är dess bana en utdragen åtta som löper mellan 33° nordlig och 33° sydlig bredd och som har en maximal avvikelse av endast ett par grader från den 55:e meridianen väster om Greenwich. I stora drag pendlar den fram och tillbaka längs denna meridian på ett dygn. Syncom 2 har med stor klarhet vidarebefordrat telefonsamtal och meddelanden i faksimile mellan USA och Nigeria. Den är däremot inte avsedd för TV-signaler. Telstar 2 sändes upp den 7 maj i en starkt elliptisk bana med högsta punkt (apogeum) Ett telekommunikationssystem av tre Syncomsatelliter. (Schematisk figur.) 163

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 6 00:01:44 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svda/1963/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free