delse för diagnostiserandet av de lindriga fallen. Behovet av fullgott ympskydd visades klart. (När epidemien kom var man skyldig att hålla endast 500 000 vaccindoser i beredskap, men man hade vaccin för fyra miljoner.) Man planerar för framtiden en mera rationell barn-vaccination och en allmän omvaccination under sista skolåret: vid cirka 14 års ålder, detta för att ge ett förstärkt skydd också åt kvinnorna. Cirka tio procent av alla barn under 15 år har visat sig vara s. k. eksembarn som bör befrias från vaccination. Genom särskild omvårdnad om dessa barn hoppas man totalt nå fram till att cirka 95 procent eller däröver blir vaccinerade i Sverige. Inget enda fall av polio rapporterades i Sve rige under 1963. Detta utomordentligt glädjande faktum rönte knappast någon uppmärksamhet, vilket väl vittnar om vad som hänt inom ett decennium. Det var hösten 1953 som Sverige drabbades av den senaste mycket svåra polioepidemien, att vaccinera mot polio var då en utopi! På ett flertal håll i landet har s. k. para-tyfusepidemier uppträtt. De vittnar om de nya smittvägar som den livliga turisttrafiken till sydeuropeiska och andra länder öppnat. I övrigt har epidemiläget varit gott. Situationen är dock förändrad. Det allt livligare utbytet även med avlägsna länder kräver beredskap mot sjukdomar som man trodde för länge sen försvunnit från vårt land. A mbulansväsendet Smittkoppsepidemien behandlades ingående vid den medicinska riksstämman i Stockholm 30 november—1 december. Då utsattes också det svenska ambulansväsendet för en stark kritik. Olika läkare hävdade att ambulanserna är för små och illa utrustade, ambulanspersonalen otillräckligt utbildad och samordningen med sjukvården dålig. Många hårda ord yttrades, bl. a. att Sverige är ett u-land i fråga om ambulanser och att förhållandena är bättre i Nairobi. Olika myndigheter har nu att dra lärdom av de huvudlinjer man samlades kring: ambulanstransport är till 90 procent en sjukvårdsuppgift, bara till 10 procent ett transport-problem. Olycksfallsvård och hemsjukvård bor de självklart vara obligatoriska ämnen i skolan. Sjukhusen måste sträcka ut en medicinskt kunnig hand till olycksplatsen. Mottot är ”vård under transport, ej bara transport till vård”. Allvarsord om en nödvändig begränsning av antibiotikabruket uttalades vid ett särskilt möte inom läkarstämmans ram. Där sades bl. a.: ”Vi har satt i gång ett jättelikt Darwinskt experiment, där de motståndskraftigaste bakteriegrupperna överlever”. Årets allmänna veterinärmöte samlades kring samma problem. Största försiktighet med antibiotika anbefalldes inom veterinärmedicin och djuruppfödning. Den 1 oktober förbjöds penicillin som foderantibiotikum. Läkemedelskontrollen Laborator Sven Gardell, Lund, och dr Jan Alexander Szirmai, Leiden, som gjort viktiga rön i svensk-holländskt samarbete, ses här tillsammans vid reumatologkongressen i augusti. Läkemedelskontrollen tilldrog sig under året stort intresse. Som ett positivt resultat av neu-rosedyntragedien skärptes över hela fältet vaksamheten i fråga om tillverkning, kontroll och bruk av läkemedel. Sveriges Läkarförbunds riksmöte i Linköping 6—8 september ägnades huvudsakligen åt läkemedelskontroll och läke-medelsreklam. Den nya läkemedelsstadga som trädde i kraft 1 januari 1964 kan i stort sägas ge patienterna ett bättre skydd. Dock skulle man gå miste om en mängd livsviktiga preparat, om alla nya läkemedel måste prövas så noga som det hade behövts för att avslöja neurosedynets faror. Så svårlöst är ekvationen. Vården av de neurosedyndrabbade barnen fick mera stöd, arbetet på att skapa proteser åt dem tog fart, bl. a. prövades på Tekniska högskolan i Stockholm den första kolsyredrivna ”ätarmen”. 172