Sceniska tilldragelser Kungliga teatern (Operan) i Stockholm presenterade under året inga egentliga operanyheter men återupplivade flera betydande repertoarverk, delvis i genomgripande nyuppsättningar. Främst bland dessa bör nämnas Wagners ”Parsifal” och Mozarts ”Figaros bröllop”. Ett av årets jubileer, 150-årsminnet av Giuseppe Verdis födelse, markerades genom att både ”Aida” och ”Falstaff” åter införlivades med repertoaren. Även Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” stod på spelplanen efter flera års uppehåll. Som den mest uppmärksammade av dessa premiärer framstod ”Parsifal”, trots det omdiskuterade musikdramats sedan länge relativt underordnade position i teaterns repertoar. Uppsättningen (som första gången visades den 11 april) fick genom Jan Brazdas radikalt förenklade dekor och Bengt Petersons stiliserade regi starkare prägel av inflytelser från den nya Bayreuth-stilen än någon tidigare Wagner-föreställning på Operan. Uppmärksammade rollprestationer gjordes av bl. a. Kolbjörn Höiseth (titelrollen), Barbro Ericson (Kundry) och Erik Sædén (Ajnfortas). Vissa allvarliga invändningar väckte Hovkapellets insats. Michael Gielen dirigerade. Operans Mozart-iscensättningar under senare år — framför allt ”Figaros bröllop” (regi: Lars Runsten) från 1959 och ”Don Juan” (regi: Göran Gentele) från 1961 — har väckt allvarlig kritik för bristande stilkänsla och okänslighet i både det musikaliska och det dramatiska handlaget. Helt förstummades inte denna kritik inför Göran Genteles nyuppsättning av ”Figaros bröllop” (premiär den 11 maj) men mottagandet var på avgörande punkter starkt positivt. Genteles regi och Sven-Erik Skawonius dekor samspelade lyckligt och under Michael Gielens ledning formades av den utmärkta ensemblen en stark musikalisk helhet. Margaretha Hallin och Harriet Sellin i Malmö stadsteaters föreställning av La Traviata. Titelrollen utfördes av Erik Sædén och vidare hördes Busk Margit Jonsson som Susanna, Margot Rödin som Cherubin och Ingvar Wixell som Greven. Sopranen Berit Jonsson gjorde sin operadebut i grevinnans parti och fick en vacker framgång. Mindre betydande var premiären den 16 februari på Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” i regi av Bengt Peterson och med dekor av Stellan Mörner. För den musikaliska helheten svarade Lars af Malmborg och de ledande rollerna innehades av Elisabeth Söderström (Tatjana), debuterande Sylvia Lindenstrand (Olga), Ingvar Wixell (Eugen Onegin) och Ragnar Ulfung (Lenskij). Av höstens två Verdi-premiärer innebar den första (10 oktober) ett återupplivande av ”Falstaff”-föreställningen från 1960 men med nybesättningar i några av de bärande rollerna, främst då titelrollen som Ingvar Wixell gjorde till en av sina mest fulltoniga tolkningar. Den 14 november följde ”Aida” i Harald Andrés klassisk vordna iscensättning (dekor efter skisser av Nicolas Benois) med Bengt Peterson som personinstruktör. Stig Westerberg gästdirigerade. Föreställningen hade sin styrka främst i det virtuost behärskade massuppbådet och utmärkta rollprestationer av Barbro Ericson (Am-neris), Aase Nordmo-Lövberg (Aida) och Kolbjörn Höiseth (Ramadès). Göran Gentele utlovade vid sitt tillträde som operachef en intensifierad satsning på Operabaletten. Redan under våren hade emellertid denna tendens kunnat anas i livligt förberedelsearbete och i den mycket uppmärksammade premiären (24 maj) på Birgit Åkessons och Kåre Gundersens enmans-balett ”Ikaros” (för Björn Holmgren) till musik av Sven-Erik Bäck. Löftena infriades klart under hösten genom världspremiären på Antony Tudors ”Ekon av trumpeter”, Birgit Cullbergs koreografiska tolkning av Bert Brechts och Kurt Weills ”De sju dödssynderna” och Brian Macdonalds lekfulla Bach-fantasi ”Älskar ni Bach?” Stora teatern i Göteborg gjorde i sin eljest operettdominerade repertoar tre operauppsättningar under året. Först av dem kom i februari Bizets ”Carmen” i den reviderade versionen (med Guirauds sjungna recitativ). Soini Wallenius regisserade och Styrbjörn Lindedal dirigerade föreställningen med Edith Thallaug i titelrollen och Lars Billengren som Don José. Wagneråret hade lockat Stora teatern att för första gången på ungefär trettio år sätta upp en Wagner-opera. Företaget överskred, inte oväntat, teaterns orkestrala och vokala resurser, trots tillfälligt engagerade extra krafter. Utan tvekan rymde föreställningen, i Soini Wallenius regi och Styrbjörn Lindedals musikaliska gestaltning, dock vissa imponerande detaljprestationer — främst debutanten Eva Höpfls förvånansvärt mogna utformning av Elisabeths parti och Claes Jakobssons väl profilerade Wolfram. Till sitt rätta arbetsfält återvände teatern vid höstens slut med Mozarts ”Enleveringen ur Seraljen”, regisserad av Josef Witt. I ensemblen märktes bl. a. den nyengagerade italienske sångaren Vin-cenzo Florimo i Osmins roll och unga Elisabet Sundström-Walin som Blonde. Malmö stadsteaters enda egentliga operauppsättning under året blev något av en triumf. Visserligen saknade teatern möjligheter att ur den egna ensemblen besätta Violettas parti i Verdis ”La Traviata” men genom att inbjuda Marga- 192