ska pressen. Den politiska sidan av affären kom snabbt in i bilden, främst genom att regeringens ansvar aktualiserades. Regeringen beslöt tillsätta en särskild juristkommission för att bl. a. utreda orsakerna till att Stig Wenner-ströms spioneri kunnat pågå så länge. Oppositionspartierna var emellertid inte tillfreds härmed utan framställde redan på ett tidigt stadium krav på en parlamentarisk kommission för granskning av ansvarsfrågorna. I ett uttalande om spionaffären framhöll överbefälhavaren general Torsten Rapp bl. a.: ”Krigsmakten har utsatts för det kanske svåraste spioneri som förekommit hos oss i modern tid. Det är för mig obegripligt hur en svensk officer kunnat låna sig till något sådant. Händelsen har helt naturligt väckt djup förstämning inom hela krigsmakten. Tack vare ett skickligt och tålmodigt arbete från säkerhetstjänstens sida, både den civila och den militära, har spionen avslöjats. Spioneriverksamheten har haft betydande omfattning och har allvarligt skadat rikets försvar. Efter hand som undersökningen ger resultat kommer all kraft att sättas in på att avhjälpa skadeverkningarna. Men det kommer att kräva mycket arbete, lång tid och troligen stora kostnader.” Den 6 juli höll juristkommissionen sitt första sammanträde under ordförandeskap av justitierådet Gunnar Dahlman. Övriga ledamöter i inledningsskedet var häradshövding Nils Berglund och hovrättsrådet Ivan Wallenberg. Fru Carin Rosén som fick 25 000 kr. av regeringen efter framställning från säkerhetspolisen som tack för sina värdefulla insatser i samband med avslöjandet av landsförräderiet. Kommissionens sekreterare var revisionssekreterare Anders Litzén. Wennerströms häktning vid Stockholms rådhusrätt, som ägde rum den 28 juni, blev en kortvarig affär — ur offentlighetens synvinkel. Endast upptakten av förhandlingen blev öppen för allmänheten, och efter 2 minuter och 45 sekunder stängdes dörrarna. Översten uppträdde hela tiden oberörd och elegant, oklanderligt klädd och med en iskall avmätthet gentemot det juridiska maskineri som han satt i rörelse. Det var en viss överlägsenhet i hans attityd. Efter en stund meddelades häktningsbeslutet öppet. Samtidigt förordnade rättens ordförande, rådman Ingvar Ågren, om att Wennerström skulle underkastas s. k. liten sinnesundersökning. För att utreda omfattningen och karaktären av de skador spionaget vållat det svenska försvaret tillsatte försvarsministern en särskild expertgrupp under ledning av överste Bo Wes-tin, chef för sektion II i försvarsstaben. Arbetet bedrevs i nära samarbete med själva brottsutredningen som sköttes av säkerhetspolisen. I början av juli förklarade spionåklagaren stadsfiskal Werner Ryhninger att ”man i stort sett kan säga att Wennerström är villig att samarbeta för att klarlägga sin spionverksamhet. Det har dock hänt att man kunnat belägga Wennerström med osanna uppgifter”. Utredningen tog i första hand sikte på att klarlägga vilka militära hemligheter som spionöversten sålt till sina ryska uppdragsgivare med tanke på att man så snart som möjligt måste söka bota de skador som vållats försvaret. Sovjetunionen levererade i mitten av juli ett svar på den svenska protesten, som avvisades av ryssarna. Den svenska protesten förklarades vara grundlös. Ifrågavarande ryska tjänstemän, hette det, har under uppfyllandet av sina tjänsteåligganden icke utövat någon verksamhet som skulle kunna strida mot vare sig svensk eller internationell rätt. Sovjetambassa-dens medarbetare har upprätthållit strikt officiella kontakter med Wennerström, som betraktades som en representant för svenska myndigheter, vilken åtnjutit svenska regeringens förtroende. Utrikesminister Nilsson förklarade å sin sida för den sovjetryske ambassadören att svenska regeringen vidhåller protesten. I slutet av juli lämnade ett antal regeringsledamöter till juristkommissionen skriftliga redogörelser för sin befattning med Wenner-strömaffären i dess tidigare skede. Av en rapport som juristkommissionen offentliggjorde framgick bl. a. följande: I april 1962, alltså över ett år innan spionöversten greps av säkerhetspolisen, tillfrågades statsminister Erlan 210