der av justitieminister Kling om han önskade en föredragning av ”ett ärende angående en överste som tjänstgjorde i utrikesdepartementet och mot vilken riktats vaga misstankar att han kunde utgöra en säkerhetsrisk”. Någon sådan föredragning hade emellertid inte blivit av. Av rapporten framgick vidare att försvarsministern någon gång 1959 fått den första informationen om Wennerström såsom en eventuell säkerhetsrisk. År 1961 hade försvarsministern också underrättat dåvarande utrikesminister Undén om Wennerström. Redan det offentliggjorda ledde till att en rad pressröster höjdes som skarpt kritiserade regeringen för brist på inbördes kommunikationer och för slapphet i Wennerströmaffären. Statsminister Erlander gjorde ett uttalande där han avvisade kritiken och framhöll att en bedömning av regeringens åtgärder inte kan grundas på vad man i efterhand vet om arten och omfattningen av Wennerströms brottsliga verksamhet. I pressen restes allt starkare krav på att juristkommissionen skulle häva sin hemligstämpel på statsrådens promemorior, ett beslut som överklagades av några journalister. Kommissionen som, på grund av att häradshövding Berglund insjuknat, utökats med lagmannen i Svea hovrätt Bengt Lännergren fick i slutet av augusti ett remarkabelt bakslag i sekretessfrågan. Då underkände nämligen regeringsrätten beslutet att hemligstämpla regeringspromemo-riorna och förordade att dessa kunde utlämnas utom uppgifter rörande rikets säkerhet eller sådana där internationell hänsyn spelade in. De nu offentliggjorda redogörelserna från statsråden avslöjade bl. a. att lösmynthet i umgänget med tyska diplomater under krigsåren först hade fäst säkerhetspolisens uppmärksamhet på Wennerström. Handlingarna visade vida-dare att säkerhetspolisens misstankar mot Wennerström var utomordentligt vaga. Så sent som i december 1962 framhöll säkerhetspolisens chef, statspolisintendent Georg Thulin, vid en information inför utrikesministern att de egendomligheter som under de gångna åren iakttagits i Wennerströms uppträdande kunde ha en fullt naturlig förklaring. Medan diskussionen om statsrådens göranden och låtanden i Wennerströmaffären som bäst pågick, dök plötsligt ett annat namn upp på spionarenam och fångade — vilket framför allt måste ses mot bakgrund av den stränga sekretessen kring fallet — allmänhetens intresse. Det var familjen Wennerströms städerska, fru Carin Rosén, som framträdde i en serie artiklar i Idun/Vecko-Journalen och berättade om sina observationer i överstevillan i Djursholm Tecknar-Anders suggestiva illustration till landsförräderiet. och sina insatser som speciell hjälpreda åt säkerhetspolisen. Den 13 maj 1963 hölls en betydelsefull konferens i kanslihuset mellan justitieminister Kling, försvarsminister Andersson och inrikesminister Johansson, riksåklagaren och spionåklagaren, då man beslöt vidta ”speciella spaningsåtgärder” från säkerhetstjänstens sida. Tre dagar senare tog spionpolisen diskret kontakt med fru Rosén och anförtrodde henne vissa uppgifter för att observera överstens förehavanden. Hennes misstänksamhet hade vid det laget redan väckts mot översten genom en underlig radioanläggning, som denne hade i en bokhylla i sitt arbetsrum i Djursholmsvillan. I sina artiklar berättade fru Rosén också om hur hon på våren 1960 i ett obevakat ögonblick råkat få se hemliga ritningar på det svenska flygvapnets Draken ligga framme i villans s. k. skräpkammare på nedre våningen, där översten brukade låsa in sig om morgnarna med sin förstklassiga fotografiska apparatur. 211