RESNING I HELANDERMÅLET Tisdagen den 20 augusti 1963 — det var en regntung dag i Stockholm — startade He-landerska resningsmålet i Svea hovrätt om de ärekränkande anonyma breven vid biskopsvalet i Strängnäs 1952. Drygt tio år hade gått sedan biskop Dick Helander fick sin fällande dom av Uppsala rådhusrätt. Han hade på en indiciekedja i tio punkter befunnits skyldig till brevens författande, utskrivande och distribuerande och dömts till avsättning från biskopsstolen. Hovrätten dömde likadant 1954. Skulle hovrätten nu, tio år senare, ha större förutsättningar att se klart i denna komplicerade, förvirrade historia om människors illvilja och teologers maktkamp? Svaret lär inte ges förrän framåt midsommar 1964, då man räknar med att dom faller. Biskop Dick Helander infann sig till resningsmålet vid bästa lynne och till synes i god fysisk form, tillsammans med sin nye försvarsadvokat Nils Malmström från Jönköping och dennes kollega Dick Fredholm. Åklagare i målet är byråchef Berndt Berndtsson från Riksåklagarämbetet, biträdd av stadsfiskalen Claes Zeime. När rättens ordförande lagman C. A. Dur-ling väl inlett förhandlingarna, försvann emellertid leendena, ty advokat Malmström gick från första stund till attack mot beviskedjan Biskop Dick Helander utanför Svea hovrätt efter upptakten till resningen i målet om brevaffären. med ett ursinne och en frenesi, som inte påtagligt dämpats under höstens många rätte-gångsdagar. Medan i Uppsala 1952 initiativet låg hos åklagaren — med bl. a. pågående utredningar under rättegångens lopp —• har det i resningsmålet varit försvarssidans sak att driva på. Stegvis har Svea hovrätt gått igenom materialet från Uppsalarättegången och parallellt behandlat nya fakta, som kommit fram under JO-utredningen. Kvar att begrunda under 1964 är bl. a. avsnittet om fingeravtrycken. På en och annan punkt har Helanderadvoka-ten onekligen lyckats något rubba åklagarens bevisföring. Det gäller bl. a. avsnittet om skriv-maskinsskriften och de fyra i målet figurerande skrivmaskinerna. En dramatisk septemberdag tvangs t. ex. Kriminaltekniska anstaltens skriv-maskinsexpert retirera från sin bestämda uppfattning att ett visst s. k. typfel band en av Haldamaskinerna vid de anonyma breven. Försvarssidan kunde nämligen visa att detta typfel var ett fabrikationsfel, som drabbat ett stort antal Haldamaskiner, ett faktum som visserligen inte friar Helanders Haldamaskin men dock synes minska bevisvärdet. Biskop Helander lider av en svår sjukdom och rättegången tog märkbart på hans krafter. I oktober tvangs han tillfälligt avstå från att personligen närvara i rätten. Den 28 november insjuknade sedan hastigt rättens ordförande lagman Durling under pågående session, och redan samma dag stod det klart att han inte kunde fortsätta på sin posti. Ordförandeklubban övertogs av hovrättsrådet Åke Sahlquist. Någon avgörande ny vändning kan hittills inte sägas ha skett i detta sista, definitiva He-landermål, men det kan knappast bestridas att atmosfären kring målet nu är en annan, en mindre upphetsad, än under rådhusrättegången i Uppsala 1953. Stort intresse tilldrog sig under hösten avsnittet om de skrivmaskinsköp biskop Helander gjort i annat namn än sitt eget. Han lämnade under en av rättegångsdagarna själv en helt ny förklaring till att han uppträtt anonymt. Han hänvisade till ett skrivmaskinsköp, som han gjort under studietiden i Lund hos en liten maskinfirma. När köpet väl var avklarat, hängde försäljaren som en igel vid teologen Helander med ständiga propåer om nya köp etc. Det var av skräck för en upprepning, sade biskopen i hovrätten, som han uppgav namnen Arvidsson och Magnusson när han senare köpte och reparerade maskiner i Stockholm. 214