vid Grythyttans järnvägsstation. Polis och allmänhet sökte längs vägarna efter chauffören. Han påträffades död i skogen där han skjutits i ryggen från nära håll. Samma kväll greps gärningsmannen på järnvägsstationen i Östersund. Josef Leonard Pettersson hade känts igen av en person i Orsa, där han under flykten ekiperat sig. Östersunds-polisen larmades, och då Pettersson steg av tåget väntade två kriminalpoliser på perrongen. Han nekade först ihärdigt till dåden, men förundcrsökningsledaren landsfogde Anders Holmström i Karlstad hade rader av bevis att lägga fram. Då föll Pettersson till föga och erkände. Besöket i lanthandeln hade han gjort för att komma över pengar. Vapen hade han undangömda sedan tidigare inbrott i militära vapenförråd. Makarna Nilsson överraskade honom under inbrottet och då band han dem i sängarna. Handelsmannen avled av hjärtslag då skräckupplevelsen blev för mycket för hans dåliga hjärta. Pettersson greps av panik och flydde i taxibilen. Under färden konstrade chauffören var för han tvingades att med pistolen i ryggen lämna bilen och gå upp i skogen. Där sköts han bakifrån. I september åtalades Pettersson för mord, misshandel varav döden följt, rättsstridigt tvång och grovt rån. Domen löd på förvaring på säkerhetsanstalt i minst 12 år. Våldsdåden i Värmland och en del uppmärksammade rymningar ur fångvårdsanstalter gav upphov till skarp debatt om säkerhetsfrågorna inom den svenska fångvården. Mordåklagaren, landsfogde Anders Holmström, gick till kritisk attack mot fångvårdsstyrelsen och påtalade flera brister. Föreståndaren för den åldriga anstalten i Västervik, varur Pettersson flytt, omtalade att han många gånger bett om bättre säkerhetsanordningar men att behoven inte tillgodosetts. Kritiken gav som resultat en påtaglig aktivitet inom fångvårdsstyrelsen. Samtidigt betonades med skärpa problemet med bevakningen av de militära förråden från vilka täta vapenstölder skett. Man ansåg att det helt enkelt inte fick vara så att de militära förråden fungerar som vapenleverantörer åt potentiella rånare och dråpare. KN1VSTAMO RDET Den 12 januari larmades mordpolisen till Knivsta i Uppland där 19-åriga affärsbiträdet Birgitta Carlsson påträffades död i ett skogsparti. Platsen bar spår efter strid. Flickan var strypt med en halsduk och hennes klädsel var i oordning. Man trodde sig först vara med om upptakten till ett nytt Ulla Persson-fall, men bara sex timmar efter fyndet kunde polisen i Uppsala gripa Birgitta Carlssons fästman, 21-årige Ruben Magnus Jansson, som erkände och an hölls för dråp. Han berättade att han dödat fästmön då hon hotade att tala om att paret väntade barn för Janssons nya flicka, hos vilken han uppehöll sig då han greps av polisen. Fästmannen sade sig ha planerat dådet sedan före nyår varför brottsrubriceringen ändrades till mord. Mördaren sinnesundersöktes men befanns inte vara i behov av vård. Han dömdes till livstids straffarbete, och domen fastställdes av Svea hovrätt. SEKRETERARMO R DET Ett kärleksdrama som krävde 20-åriga sekreteraren Inger Nordgrens liv utspelades den 16 augusti på en enslig skogsväg utanför Vetlanda. 49-årige ingenjören Janne Grundström dödade henne med tre skott från en tävlingspistol. Efter dådet for ingenjören de åtta milen till Växjö där han uppsökte sin hustru, som med familjens fem barn bodde i en sommarstuga, innan han anmälde sig. Han uppgav att de båda under något år uppehållit en kärleksförbindelse. Då förhållandet var ohållbart — fröken Nordgren hade velat göra slut på kärleksaffären — hade de enligt vad ingenjören uppgav gemensamt kommit överens om att söka döden. När han skjutit sin sekreterare svek honom modet, och han vågade inte ta sitt eget liv. Åklagaren rubricerade gärningen som dråp. Till ingenjörens uppgift om att de båda kommit överens att söka döden tillsammans ställde man sig skeptisk. Rättspsykiatrisk undersökning visade att Grundström då han dödade sin sekreterare led av tillfällig sinnesförvirring. Han dömdes av Njudungs domsagas häradsrätt till tio års straffarbete för dråp. 219