kamp med sig själv och med måleriets mening kändes också tydligt där. Utvecklingen från hans romantiska och expressionistiska naturtolkningar till de slutet abstrakta kompositionerna, där allt föreställande var borta, hade synbarligen kostat konstnären stora ansträngningar men framstod både övertygande och klar. Bland de mest intresseväckande och vackra utställningar som rapporterade om olika konstnärers aktuella verksamhet kan några särskilt påpekas. Olle Bonniérs sökande efter ny fast grund i det informella (Svensk-franska konstgalleriet) hade visserligen inte ännu nått sitt mål men hade en övertygande kraft, och detsamma kan sägas om Göran Folckers patetiskt stränga deklarationer (Färg och Form). Elis Erikssons pappreliefer som enligt hans avsikter mera skulle klarlägga mänskliga beteendemönster (Galerie Burén) var dessutom mycket njutbara att betrakta. Eddie Figge (Galerie Burén) diktade inspirerat om eterns blå och berikade måleriets möjligheter, Felix Hatz (Gummesons konstgalleri) förvandlade den nordiska naturens skrämmande disharmonier till gripande färgupplevelser. Med en mirakulös blandning av vetenskaplig exakthet och burlesk ingivelse hade Karl Axel Pehrson (Galerie Burén) skapat en helt ny värld av fascinerande djur i måleri och skulptur. Med utställningen ”Stockholm i konsten” gav Folke Holmér i Liljevalchs konsthall en variationsrik och underhållande kavalkad av nära fyra århundraden i den svenska konsten, en betydligt mera elitbetonad uppvisning än vårens sedvanliga Stockholmssalong på samma plats, som snarast hade karaktären av konstmarknad med inköpsgaranti. Visningarna av utländsk konst var lika talrika som vanligt. Stockholms konstintresserade får utmärkt orientering i den intressantaste världskonsten både i Moderna museet och i de säljande gallerierna. Jackson Pollock från USA, det spontana måleriets föregångsman, var det energiska statliga museets förnämligaste namn, och denna kollektion gick sedan vidare till både Göteborg och Lund. Om USA-konst av i dag orienterade också den världsturnerande Johnson Collection, ett privat företag med målningar av ett 80-tal nutidsmålare av skiftande kvalitet och inriktning, mycket vackert presenterade i Liljevalchs konsthall. Inspirerande och exklusiva små presentationer av Henri Michaux och Sonderborg (Galerie Burén), Max Ernsts skulpturer i guld och Emilio Vedovas temperamentsfulla utbrott (Galerie Pierre) avlöste Moderna museets uppvisning av den förledande skönmålaren och hypersensuelle Jean Fantorier och Svensk-franska konstgalleriets upplivande fräcka utställning av den vid mycket unga år bortgångne Yves Kleins demonstrativa måleri i blått och guld, en konst som inte väjde för det parfymerade och mondäna men som ändå gav inspirerande estetiska upplevelser. I Göteborg visades också några förnämliga utställningar av utländsk konst. Konstmuseet presenterade arkitekt Bo Boustedts monumentala samling av nutidsskulptur från hela världen, en kollektion av museiformat med en imponerande samling elitverk. Sådana bildhuggare som Henry Moore och Marino Marini har många av sina förnämsta verk där. Denna utställning vandrade sedan vidare till Moderna museet i Stockholm och konsthallen i Lund. Konsthallen i Göteborg introducerade den förnämlige unge danske konstnären Svend Wiig-Hansen som imponerade med urkraften och originaliteten i sina skulpturer och teckningar. Här visades också en raffinerad utställning av italiensk nutidskonst med Fontana, Burri, Capogrosso bl. a. av våra dagars mest aktuella namn. Också denna samling vandrade vidare till andra platser i landet. I Skåne var årets mest betydande konstföretag den stora utställning som Malmö museum ordnade av Nils Dardels tidigare verk och som väckte stor entusiasm. Rune Janssons ”Händelse i ruta”. Olja och pastell. 245