Wessd Couzijns ”Samfällt väsen”, skulptur i den Boustedtska samlingen. KONSTLIVET Av LARS ERIK ÅSTRÖM En rad lovande unga debutanter satte färg på årets utställningsliv i Stockholm och gav goda förhoppningar om det kommande svenska måleriet. Mätta med internationella mått tedde de sig visserligen inte så märkliga och några epokgörande nyheter kunde man inte heller läsa ut ur deras konst, men de avslöjade en målarglädje och ett positivt temperament som kändes tilltalande. Enno Hallek (Konst-närshuset) var en frän och stram verklighets-skildrare med god blick för att vinna ut nya värden ur gamla motiv och hans mustiga färg hade en praktfull klang. Karl Marin (Galerie Observatorium) visade beröringspunkter med internationellt och abstrakt, han sökte en ornamental rikedom i en hetsig och vild stil som var intresseväckande. Den informella konstens fria rytmer böljade naturinspirerat i Bo Swen-sons friska och öppna målningar (Galerie Blanche) medan Erling Johansson (Modern Konst i hemmiljö) arbetade med människoskildring i flammande färg och mycket expressionistisk och exalterad form. Av något annat slag var den symboliska tonen och det ornamentalt utsirade måleri som presenterades av Gudrun Key-Åberg (Gummesons konstgalleri). Flera målare av äldre generationer hade också samlat sig till större och sammanfattande uppvisningar. Så Einar Forseth (Liljevalchs konsthall) med en uttömmande inventering av kartonger och skisser till sina många dekorativa uppgifter av framför allt kyrkligt slag. Sympatisk och gedigen tedde sig Gunnar Svensson (Konstakademien) alltifrån ungdomsårens sakligt intima måleri till de senare årens breda och kraftfulla realism. Hans ärliga och direkta konst uppvisade mycket av känslig och förfinad kolorism. De mest imponerande insatserna av de något yngre var Rune Janssons och Torsten Ren-qvists (båda i Konstakademien). Den förres lyriska visioner handlade om luft och vindar, rök och fladdrande vimplar, en mycket personlig och mycket känslig variant av det nonfigu-rativa måleriet, och hans återblickande kollektion visade en imponerande konsekvens. Torsten Renqvists urval var koncentrerat till de sista årens allvarsfyllda och sträva måleri, undersökningar av rytmen i det växande och det förvissnande, färgade av jordens dystra och mörkstämda kolorit. Det var en utställning som imponerade genom sitt energiska sökande och sitt ärliga uppvisande av kampen med de konstnärliga problemen. Den hade en ton av personlig uppgörelse som inte är så vanlig i utställningssammanhang. Något av samma stämning vilade över Roland de Wolfes första stora uppvisning (Svea-Galleriet); konstnärens 244