Han hade varit president i endast tre år och hade bara börjat på sin för det amerikanska folket och hela mänskligheten avgörande gärning. Han kallades ”underbarnet i amerikansk politik” medan han levde, ett smeknamn som efter hans död byttes ut mot andra; i FN:s generalförsamling var generalsekreterare U Thant först med att i ett officiellt sammanhang kalla den avlidne presidenten ”en yngre Abraham Lincoln”. Världen började få kännedom om Kennedy redan strax före kriget då han reste runt i Europa och samlade material till en avhandling som han 1939 presenterade vid Harvard-universitetet. Den hette ”Varför England sov”, gavs ut i bokform och blev en bestseller. År 1940 valde det demokratiska partiet i hans hemstat in den unge Kennedy i sin delegation till det demokratiska partikonventet och där kan man säga att Kennedys politiska bana började på allvar. Kriget bröt ut och John Kennedy tog tjänst i marinen som löjtnant, befälhavare på en torpedbåt i Stilla havet. Hans namn skrevs in bland de stora krigshjältarnas i samband med att en japansk jagare klöv hans torpedbåt. Löjtnant Kennedy lyckades efter en heroisk kamp rädda hela sin besättning i land på en atoll. Redan då drogs Kennedy med den ryggskada som senare var nära att kosta honom livet. År 1946 gjorde Kennedy entré i kongressen då han valdes in i representanthuset, som representant för ett arbetardominerat distrikt i Boston, Massachusetts. Han var då endast 29 år gammal och kastade sig med ungdomlig entusiasm över arbetarproblem och sociala frågor. Sex år senare tog han sitt nästa kliv uppåt på den politiska stegen då han valdes in i senaten med stor majoritet före Henry Cabot Lodge, som senare under många år var USA:s ambassadör i FN och påtänkt som republikanernas kandidat i presidentvalet efter Kennedy. År 1956 var det mycket nära att man valt Kennedy till vicepresidentkandidat, men han besegrades med knapp marginal av senator Estes Kefauver. Efter detta nederlag började Kennedy att förbereda sin kandidatur till 1960 års presidentval. Det blev en kampanj vars like man aldrig skådat i USA, och Kennedy kunde också på ett tidigt stadium genom segrar i primärval konstatera att hans popularitet var stor hos väljarna. Valkampen blev mycket hård; republikanernas kandidat Richard Nixon, som gick fram med slagordet ”Stick with Dick” (Håll er till Dick), bjöd ett oväntat hårt motstånd. Kennedys slutliga seger blev inte så stor bland väl jarna, endast 111 957 röster, men större hos elektorerna. Under hans presidentgärning kom Kennedys ansträngningar snart att kanaliseras in på några stora projekt. Ett av dem var jämlikhet för USA:s färgade, där han kämpade sida vid sida med sin bror justitieminister Robert Kennedy, som inte i mindre grad än John Kennedy var besatt av jämlikhetsidealen. För negrerna blev John Kennedys död därför en oerhörd förlust. I negerfrågan, liksom i de övriga frågor han kämpade för, hade Kennedy oerhörda svårigheter att övertyga den konservativa kongressen, som ofta motarbetade honom. Hans förslag till utlandshjälp bantades ned, hans rasförslag försvann i olika kommittéer och utskott liksom förslaget till en skattereform som Kennedy hade tänkt sig som en broms för inflationen. Detta förslag lade han fram 1962 men när år 1963 hade gått hade man ännu inte voterat om det. I de amerikanska tidningarnas årskrönikor talade man inte om vilka beslut kongressen fattat utan om vilka beslut den inte fattat. Utrikespolitiskt vann president Kennedy hela världens beundran och respekt (inte minst Sovjetunionens) under den allvarliga Kubakri-sen. Han var medveten om vilka förödande massförstörelsemedel han och motståndarsidan förfogade över i kärnvapnen men han visade världen — och Moskva — att han inte skulle tveka att använda dem för att trygga livsviktiga intressen, trots att han oavlåtligt strävade efter att förebygga ett kärnvapenkrig. Mrs Kennedy kysser kistan som placerats i Capi-toliums rotunda. Bredvid henne knäböjer dottern Caroline. 359