förbud mot kärnvapenprov i yttre rymden, i atmosfären och i vattnet. Staterna förband sig att inte på något sätt ”orsaka, uppmuntra eller delta i” kärnvapensprängningar som företas av andra nationer. Avtalets giltighet var obegränsad men varje stat kunde säga upp det om dess regering ansåg att landets intressen äventyrades. I förordet förklarades att signatärstaterna fortsatte sina överläggningar i syfte att nå fram till en överenskommelse om ett förbud mot alla kärnvapenprov, de underjordiska inberäknade. Avtalet undertecknades för Sovjet av utrikesminister Andrej Gromyko, för USA av utrikesminister Dean Rusk och för Storbritannien av utrikesminister lord Home. De västliga förhandlingsdelegationerna hade emellertid letts av Averell Harriman (USA) och lord Hailsham (Storbritannien). Schismen Moskva—Peking Världskommunismens splittring i två uppenbarligen oförsonliga läger blev ett faktum under 1963 då den ideologiska schismen mellan Moskva och Peking utvecklades i full blom. Medan Stalin fortsatte att utraderas ur sovjet-folkets medvetande som den store fadern och i stället framställdes som något av en tyrann fortsatte hans ande att leva i det kommunistiska Kina och en stor del av den övriga kommunistvärlden. Den hätska stämning som uppstått i relationerna mellan Sovjet och Kina efter Kubakrisen 1962 — då ryske regeringschefen enligt de kinesiska kommunisterna kapitulerade inför imperialisterna — fortsatte att utvecklas under det följande året då man inte längre brydde sig om att som tidigare rikta de ömsesidiga angreppen mot exempelvis Albanien och Jugoslavien utan kallade varandra vid namn. Året var bara fem dagar gammalt när den kinesiska tidningen Röda Fanan riktade ett hätskt angrepp mot de ”moderna revisionister-na” vilkas politik ”hotar att splittra världskom-munismen”. Pravda svarade två dagar senare med ett lika hätskt angrepp mot kineserna i en utförlig redogörelse för meningsmotsättningarna. Den 15 januari öppnades det östtyska kommunistpartiets årskongress och som väntat blev den ett forum för munhuggning mellan de bägge kommunistgiganterna Sovjet och Kina. Ryske regeringschefen Krusjtjev deltog själv i kongressen men nöjde sig med att rikta sina angrepp via Albanien. Kinas utsände delegat, medlemmen i kinesiska kommunistpartiets centralkommitté Wu Hsiu-chuan, svarade med att i ett tal angripa ”revisionisterna”, vilket föranledde hela den övriga kongressen att demonstrera mot honom. Ekot från Peking lät inte vänta på sig länge. Det officiella kommunistorganet Folkets Dagblad riktade nu ett direkt angrepp mot Krusjtjev med anledning av dennes tal i Östberlin. Två dagar efter detta angrepp tog Folkets Dagblad åter till orda i saken och uppmanade Krusjtjev att ofördröjligen ändra sin inställning till Jugoslaviens ”revisionister” — förhållandet mellan Sovjet och Jugoslavien blev under 1963 allt hjärtligare — annars riskerade han att världskommunismen splittrades totalt. Angreppen fortsatte i olika former och blev allt hätskare. I början av februari förespråkade Pravda ett världskommunistiskt möte och eventuellt ett möte mellan Sovjet och Kina för att diskutera meningsmotsättningarna. Ett nytt element fördes in i tvisten något senare då Folkets Dagblad förklarade att Kina ej kunde nöja sig med vissa ”orättvisa” gränser med Sovjetunionen vilka påtvingats kineserna under tsartiden. Det var nu uppenbart att tvisten inte bara var en obetydlig ideologisk meningsskiljaktighet utan ett allvarligt hot mot kommuniströrelsens enighet. Nikita Krusjtjev sände den 21 februari ett brev till de kinesiska kommunisterna och inbjöd dem till överläggningar. Kina svarade genom att inbjuda Krusjtjev till Kina samtidigt som han uppmanades att omedelbart åstadkomma en försoning mellan Sov jetunionen och Albanien. Krusjtjev avböjde inviten att besöka Kina och inbjöd i stället den kinesiske partichefen Mao Tse-tung att komma till Moskva, även detta en inbjudan som avböjdes. Inviten gällde alternativt några representanter för den kinesiske ledaren, och på den punkten accepterade kineserna. Uppenbarligen hyste man i Moskva en önskan att om möjligt ställa allt till rätta, ty en inbjudan utgick till Albanien om ett möte för att bilägga den ideologiska tvisten de bägge staterna emellan, men svaret från Tirana blev ett blankt nej. Kina accepterade dock förslaget om ett ”försoningsmöte” som enligt vad man beslutade skulle ta sin början i juli månad. Det kinesiska kommunistpartiet sände med anledning av det förestående mötet ett brev, daterat den 14 juni, till Moskva med krav på att den pågående ”av-staliniseringen” skulle tas upp på dagordningen vid mötet. Detta brev väckte stor förtrytelse i Kreml, som beslöt att förbjuda dess publicering med anledning av dess ”egenmäktiga tolkning av världskommunismens uppgifter”. Brevet kom att spela en betydande roll i tvistens fort- 363