självständigheten med alla problem detta innebar med inre osäkerhet och maktstrider i förening med inflytande utifrån. Den vita regimen i Sydafrika trängdes allt hårdare mellan sköldarna liksom de portugisiska makthavarna i Angola och Mozambique. Genom bl. a. nordiska aktioner i FN genomfördes ett världs omspännande stopp för leverans av vapen, krigsutrustning och maskiner för framställning av sådan till Sydafrika. Landets rasåtskillnads-politik brännmärktes vid ett flertal tillfällen i FN dock utan att Sydafrikas regering visade några som helst avsikter att mildra sin raspolitik. Provstoppsavtalet i Moskva De öst-västliga avspänningssträvandena och samarbetsförsöken kulminerade den 5 augusti då Sovjets, USA:s och Storbritanniens utrikesministrar höjde sina glas med skummande rysk champagne i en skål för det avtal som de just hade undertecknat. Det var avtalet om förbud mot kärnvapenprov i rymden, i atmosfären och i vattnet, som låg klart efter en tids intensiva förhandlingar i Moskva. Ryske regeringschefen Krusjtjev och FN:s generalsekreterare Thant var närvarande vid det högtidliga undertecknandet i Katarinasalen i Kreml och Krusjtjev föreföll, naturligt nog, att vara på sitt allra bästa humör. Provstoppsavtalet, som gav stormakterna möjlighet att fortsätta att tillverka och lagra atomvapen men förbjöd dem att experimentera med dem annat än under jordytan, var en stor propagandavinst för den sovjetiske regeringschefen. Även om avtalet inte hade någon större realpolitisk betydelse var det ett mycket viktigt Stora arsenalen av grövre tillhyggen mot Sovjet plockas fram i Kina av dess ledare i Tecknar-Anders version. psykologiskt moment i avspänningssträvandena. Den omständigheten att världen i och med avtalets ingående kunde befrias från radioaktivt nedfall i luften hälsades med jubel i nästan alla länder. Endast Peking intog en avvisande hållning och menade att avtalet var en kapitulation och ett förräderi av Krusjtjev. Den fjärde kärnvapenmakten, Frankrike, stod helt utanför avtalet och meddelade sin avsikt att fortsätta med sina experiment. Stor tvekan rådde också i Bonn innan man till slut gick med på att underteckna avtalet, som även, trots protester från väst, signerades av Östtyskland. I den gemensamma kommunikén som släpptes ut efter undertecknandet hette det att avtalet är ett första steg mot en varaktig fred och att det öppnar vägen för nya internationella överenskommelser. Vad man på ryskt håll främst menade med detta var en icke-angrepps-pakt mellan Nato och Warszawapakten, som till en början sattes upp av ryssarna som ett villkor för provstoppsavtalet. För Krusjtjev var avtalet mycket viktigt då han på grund av konflikten med Kina knappast ansåg sig kunna föra ett kallt krig på två fronter. Avtalet blev också ett effektivt medel för Krusjtjev att övertyga de trogna satellitstaterna om Moskvalinjens förträfflighet. För brittiske premierministern Macmillan kom avtalet som på beställning efter de prestigeförluster som regeringen lidit i uppmärksammade spionfall och callgirl-skandaler. Macmillan kunde också använda överenskommelsen i Moskva som en personlig framgång. I USA hade president Kennedy ett visst besvär med att övertyga kongressen om Moskva-avtalets förtjänster. En het debatt utspann sig innan man kom fram till voteringen, där avtalets motståndare visade sig vara i klar minoritet. Avtalet blev också ett betydande inslag i den rysk-kinesiska ideologiska konflikten. Kineserna hävdade att avtalet var ett svek mot kommunismen och föreslog en världskonferens för ett nytt avtal för förbud mot all kärnvapentillverkning och nedskrotning av alla kärnvapen. Huvudinnehållet i avtalet var följande: Ett 362