rån Tass meddelade. I samband med att överläggningarna bröts ”för att återupptas vid en senare tidpunkt” anklagades Sovjet av nyhetsbyrån Nya Kina för ”smutskastning”. Detta utbyte av ohöljda smädesord blev inte mindre när avtalet om ett partiellt förbud mot kärnvapen undertecknades i Moskva. Äter anklagades Krusjtjev av kineserna för ”kapitulation för imperialisternas papperstiger” och ”svek mot den internationella kommuniströrelsen”. Kinas regeringschef Chou En-lai sände som alternativ till Moskvaavtalet ut ett brev till världens alla regeringar med förslag till en världskonferens i syfte att nå ett totalt kärnvapenförbud, nedskrotning av alla existerande kärnvapen samt avveckling av alla militära baser på främmande mark. Nikita Krusjtjevs demonstrativt hjärtliga besök i Jugoslavien i augusti medförde nya kinesiska utfall, liksom öppnandet av den ”heta” telefonlinjen mellan Vita huset och Kreml samma månad. Den 5 september kastade kineserna in en verklig bomb i debatten genom att förklara att Krusjtjev efter sitt besök i USA 1959 försökt förmå Peking att erkänna Chiang Kai-sheks regim på Formosa. Detta skulle, enligt vad kinesiska regeringen förklarade, ha varit en av de främsta orsakerna till den rådande schismen. Samtidigt hette det också att Nikita Krusjtjev varit betänkt på att ”lämna det ungerska folket i sticket” vid resningen 1956. Det skulle i stället ha varit Kinas ingripande som räddade situationen. Den omedelbara följden av detta uppenbara försök att kompromettera den sovjetiska partilinjen i de övriga kommunistländernas ögon blev ”spontana” demonstrationer utanför den kinesiska ambassaden i Moskva. En dag efter kinesernas ”avslöjande” kom det sovjetiska svaret. Det meddelades från officiellt ryskt håll att 50 000 kineser flytt till Sovjet från den kinesiska Sinkiangprovinsen sedan mitten av 1962 ”undan religionsförföl-jelse och kolonialism”. Kina replikerade med att påstå, att Sovjet ”tvingat” tiotusentals kineser över gränsen, och detta i områden som rätteligen borde tillhöra Kina. Kina ställde alltså territoriella krav på Sovjetunionen med motivering att gränserna i fråga hade påtvingats Kina. Ytterligare en dag senare, den 7 september, överlämnade Sovjetregeringen en formell protestnot till Kinas regering, den första av sitt slag i det kommunistiska Kinas och Sovjetunionens relationer. Protesten gällde ett intermezzo vid en järnvägsstation på gränsen mellan Sovjet och Kina, där kinesiska medborgare hade avvisats när det uppdagades att de försökte smuggla förbjuden litteratur in i Sovjetunionen. En lång rad detaljer från intermezzot publicerades av ryssarna. Kineserna hade, förklarades det, försenat tåget genom handgripliga metoder, varefter de stannat kvar på stationen i en vecka då de ”osnyggat och uppfört sig ociviliserat”. Kort därefter tog Sovjet för första gången klart ställning i gränskonflikten mellan Indien och Kina — och gav Indien sitt stöd. Samtidigt antyddes från ryskt håll att Kina begärt militär hjälp från Sovjetunionen i kriget mot Indien. Detta ställningstagande följdes av nya anklagelser från Sovjet i en dittills i detta sammanhang inte använd hotfull ton. Det förklarades, att Kina försökt annektera sovjetiskt territorium och gjort sig skyldigt till öppet fientliga handlingar, däribland 5 000 gränskränkningar, ”farliga handlingar i vår tid”. Kina varnades i fräna ordalag att inte gå för långt. Täta rapporter hade då cirkulerat om kinesiska befästningsarbeten längs gränsen mot Sovjet. I en ny salva från Moskva kallades kineserna för ”krigshetsare” och erinrades i klartext om att Sovjet ”förfogar över stora förråd av 100-megatonsbomber”. Sådana hotelser hade vid den tiden blivit mycket sällsynta i Sovjets umgänge med västmakterna; vid provstoppsavtalets undertecknande i Moskva hade Krusjtjev prisat de brittiska och amerikanska regeringarnas fredsvilja. Allt efter som Sovjets relationer med Kina hårdnade, mjukades spänningen i relationerna västerut upp och det hette på bedömarhåll att Krusjtjev befann sig i en situation där han inte hade råd att föra kallt krig på två fronter. Nya angrepp följde, så allvarliga att den allmänna uppfattningen var att Sovjetunionen förberedde ett steg som skulle kunna få oöverskådliga följder — Kinas uteslutning ur världs-kommuniströrelsen. Partiorganet Pravda stödde tanken på ett möte mellan världens kommunistledare, ett möte som skulle kunna bli beslutande om utstötande av Kina. Enligt ryska beräkningar skulle detta inte vara omöjligt. Det ledande teoretiska kommunistorganet i Sovjet, tidskriften Kommunist, förklarade att 65 av de cirka 90 kommunistländerna stödde Sovjet i den ideologiska tvisten. Under tiden fortsatte Kina att i tysthet bearbeta utomstående nationer, speciellt de underutvecklade. I de nya afrikanska staterna pågick en intensiv kinesisk aktivitet, afrikanerna gavs krediter och lån, och handelsavtal undertecknades. Som kulmen på denna kampanj kom den kinesiske regeringschefen Chou En-lais omfattande resa i Afrika i slutet av året. Meningsskiljaktigheter om u-länderna var en 365