viktig beståndsdel i den östliga schismen, framför allt när det gällde dessa länders frigörelseprocess; Kina ville påskynda denna med våldsmedel medan Sovjet föreföll att försöka konkurrera ut västmakternas inflytande med ekonomiska medel. Det afro-asiatiska blocket hade blivit Förenta nationernas största och kampen mellan Kina och Sovjet om inflytande i detta block hårdnade alltmer. Tidigare hade Indien, efter frigörelsen från England, spelat en ledande roll inom denna grupp av nya nationer, men sedan Kina genom gränskriget med Indien visat sig vara den starkare av de bägge, hade den indiska ledarrollen bleknat och man kunde spåra kinesiskt inflytande inte bara i Afrika utan även i Latinamerika, där dock Kubas ledare Fidel Castro gavs skulden för i det närmaste alla oroshärdar. de Gaulle, EEC och England Den 14 januari 1963 blev en svart dag för Europas integrationssträvanden och Storbritanniens försök att vinna inträde i den europeiska gemenskapen. Frankrikes president de Gaulle grusade med några ord förhoppningarna om en utvidgad gemensam marknad, som skulle omfatta även England, Danmark och Norge förutom de sex ursprungliga staterna, och skapade splittring och irritation mellan Frankrike och de fem bundsförvanterna i EEC. Det var på en presskonferens i Elyséepalat-set de Gaulle uttalade sitt veto mot britternas inträde i den europeiska gemenskapen. Enbart den omständigheten att den franske ledaren lät bomben springa vid en presskonferens och inte använde sig av de gängse kanalerna för meddelande av viktiga beslut stater emellan upptogs på många håll som en ren förolämpning. Men de Gaulle lät sig inte påverkas av den kritik som riktades mot honom utan meddelade lugnt att England inte var välkommet i sex-statsgruppen förrän landet kunde uppfylla villkoren i Romfördraget. Han menade att England bl. a. genom svårigheterna att anpassa sina jordbrukspriser till den gemensamma marknadens inte var moget för ett medlemskap. Däremot erbjöd han England att träda in som associerad medlem, en tanke som genast förkastades av britterna. Upprörda röster höjdes vid de pågående förhandlingarna i Bryssel om Storbritanniens inträde i EEC, inte bara av den engelske chefsförhandlaren Edward Heath utan även av de icke-franska europeiska delegaterna. de Gaulle sade vid sin presskonferens att han inte önskade Englands medverkan i EEC bl. a. av det skälet att Europamarknaden, om flera stater tillfördes den, skulle förlora sin europeiska karaktär och förvandlas till ”ett kolossalt atlantiskt marknadsområde under amerikansk ledning, vilket Frankrike för sin del inte eftersträvar”. Brysselförhandlingarna sprack i praktiken redan när dessa ord yttrades, men de fortsatte ändå till den 29 januari då de en gång för alla (?) strandade. Premierminister Harold Macmillan vägrade dock att se situationen helt i svart utan förklarade i ett tal där besvikelse och resignation blandades med förhoppningar om bättre tider: — Det rör sig om slutet på ett kapitel men enligt min uppfattning icke nödvändigtvis om slutet på en hel bok. Det brittiska hoppet hölls brinnande så länge förhandlingarna i Bryssel pågick. Man ansåg att de Gaulle i själva verket inte hade saboterat förhandlingarna utan snarare fått dem att framstå som obetydliga. Emellertid stod det klart för britterna att det inte så mycket gällde Englands import från samväldeslän-derna eller det brittiska jordbrukets övergångs-svårigheter som olika uppfattningar om Frankrikes, Storbritanniens och Europas roll, inte minst i förhållande till USA. de Gaulles ståndpunkt var uppenbarligen av rent politisk natur. Under tiden utvecklades i Bonn en intensiv aktivitet för att försöka rädda Englands inträde i Gemensamma marknaden. Bonnregerin-gen sammanträdde för att på egen hand utarbeta en strategi för brytande av dödläget i Bryssel, samtidigt som de Gaulle sade sig göra en ”eftergift” genom att gå med på att låta Europakommissionen utarbeta en resumé av de framsteg som gjorts under förhandlingarnas gång, en gest som mottogs med största misstro i London. Månadens för Englands EEC-planer andra ödesdigra dag randades den 29. Brysselförhandlingarna bröt samman trots en enträgen vädjan från Washington; de livsuppehållande medlen och den konstgjorda andningen räckte endast i två veckor. President Kennedys vädjan hade lika liten verkan som de västtyska delegaterna Erhards och Schröders försök att övertala franske utrikesministern Maurice Couve de Murville. Det undertecknade men ännu inte ratificerade vänskapsavtalet mellan Västtyskland och Frankrike knakade i fogarna och strävandena att stärka och ena Västeuropa skakades av den största krisen sedan andra världskriget, liksom hela det västliga samarbetet. Det hjälpte inte att förhandlingarna inte officiellt 366