till fullo stödde överenskommelsen om Laos integritet och neutralitet. Striderna fortsatte dock på Krukslätten och den 1 juli meddelade den brittiska regeringen, att dess och Sovjetregeringens ansträngningar att skapa en varaktig fred i Laos hade misslyckats. Britterna lade hela skulden på Sovjets bristande samarbetsvilja. Läget i Laos höll sig sedan oförändrat; båda sidor höll sina ställningar på Krukslätten och nöjde sig i stort sett med att bevaka varandra. Ett och ett halvt århundrade av brittiskt kolonialvälde i Sydostasien ändades den 16 september då federationen Malaysia bildades inom samväldet av Malaya, Singapore, Sara-wak och Sabah (tidigare Nordborneo) efter många stridigheter och dröjsmål. Federations-bildningen hade stöd av Storbritannien men bekämpades av Kina, Filippinerna och, framför allt, av Indonesien. Indonesiens president Su-karno förde under året ett regelrätt krig på Nordborneo, ett krig som krävde många liv. Federationen föddes efter stora svårigheter och skulle knappast ha kunnat realiseras om det inte varit för brittiske samväldesministern Duncan Sandys insatser. Malaysias befolkning var en blandning av malajer, kineser, indier, pakistaner och några vita. De var muhammedaner, buddister, taoister, konfusianer, hinduer, kristna och hedningar om vartannat, men man lyckades ändå, trots skillnaderna i ras och åskådning, att samla dem kring federationstanken. Huvudstad blev Kuala Lumpur och ledarna det gamla Malayas regeringschef Abdul Rahman och Singapores premierminister Lee Kuan Yew, den ene malaj, den andre kines. Indonesien, som i federationsplanerna såg ett hot mot sin ledarställning i Sydostasien och dessutom gjorde anspråk på bl. a. Sarawak och Brunei, gick snart till aktion. Indoneserna fick stöd av Kina och Filippinerna när de hävdade att de ”brittiska imperialisterna” manipulerat med valen på Nordbor neo. En vädjan gick ut till alla afroasiatiska FN-medlemmar om stöd för det indonesiska påståendet. Abdul Rahman gick då med på att man hos FN:s generalsekreterare skulle begära att världsorganisationen gjorde en opartisk undersökning av förhållandena på Nordborneo. Beslut fattades om en sådan undersökning men Indonesien gjorde sitt allra bästa för att sabotera den men lyckades endast med en sak — att fördröja bildandet av Malaysiafederatio-nen. FN-utredningen visade med all tydlighet att de val som hållits verkligen återspeglade folkviljan och president Sukarno hade därmed berövats sitt bästa vapen. Indonesien och Filippinerna underkände undersökningen och vägrade att erkänna den nya staten. I stället sände president Sukarno trupp-förstärkningar till den indonesiska delen av Borneo och satte i gång ett intensivt gerillakrig mot Malaysia. Den nya federationen hade inga planer på att gå med i den sydostasiatiska försvarspakten Seato men lovade däremot Storbritannien nyttjanderätt av alla baser som finns i området, vilket innebar en förstärkning av västmakternas bålverk mot kommunismen i Sydostasien. Den dag federationen bildades uppstod svåra kravaller i Djakarta och Medan; dagen efter svarade malaysierna i Kuala Lumpur med att sticka den indonesiska ambassaden i brand. Alla band slets mellan Kuala Lumpur och Djakarta och ett slag övervägde man att t. o. m. bryta teleförbindelserna. Indonesiens ”konfrontationspolitik” gentemot Malaysia kulminerade då Malaysia mot slutet av året anklagade Sukarno för att använda reguljära styrkor i striderna på Borneo. Reguljära indonesiska förband hade, hävdade Malaysia, trängt in 50 kilometer på malaysiskt område. Indonesien fortsatte dock att hävda att endast ”frivilliga” slogs vid gränsen och att Indonesien ämnade fortsätta att stödja dem. Diktaturerna går framåt För Latinamerikas del blev 1963 ett blodigt och våldsamt år med fyra statskupper, i Peru, Guatemala, Dominikanska republiken och Hon-duras, något som skapade stor oro i Washington där man befarade att utvecklingen skulle leda till kollaps för den stort upplagda ”fram-stegsalliansen”. En kedjereaktion tycktes pågå i hela Latinamerika mot lagligt civilstyre. Förutom i de ovan nämnda staterna förekom svåra oroligheter i Argentina (kuppförsök), Brasilien (kuppförsök), Colombia (kuppförsök) och Venezuela (oregerlig militär och castroitisk terror). Kuppen i Honduras den 3 oktober var den sista i raden under året men kanske den som skapade den största oron i USA. Amerikanerna hade satsat på ett stort hjälpprogram i landet, som hade inletts med ett experiment med en ”fungerande demokrati”. Nu blev militärkuppen ett svårt slag för hela idén med amerikanska hjälpprogram för Latinamerikas underutvecklade länder, av vilka Honduras var ett av de minst utvecklade. 70 procent av befolkningen var analfabeter och den fem år tidigare på demokratisk väg valde presidenten Ramon 374