som registrerade den- ena framgången efter den andra. Sydvietnam räknades som en nyckelnation i Sydostasien när det gällde att stoppa den expanderande kommunismen och därför var landets korrumperade regim en ständig källa till oro i Washington. I augusti tillspetsades situationen i landet då soldater gjorde chock mot den stora Loi-pago-den i Saigon under ett regn av tårgasgranater och arresterade hundratals munkar och nunnor, däribland några av Sydvietnams mest framstående buddistledare. Den ena demonstrationen följde på den andra liksom övergreppen från myndigheternas sida. Buddistmunkar började begå ritualsjälvmord genom att bränna sig själva till döds i bensin, alltmedan Sydvietnams ”draklady”, president Diems svägerska madame Ngo Dinh Nhu, hånade dem och kallade dem för ”utegrillar”. Det blev också mer och mer uppenbart att det inte var president Diem utan hans bror Ngo Dinh Nhu och dennes hustru madame Nhu som var landets verkliga härskare. I Washington fördömde president Kennedy och andra ledare Saigonregimen öppet och förklarade att den måste bort. Brytningen blev på sommaren närmast total mellan USA och Sydvietnam och vissa ekonomiska bidrag från USA drogs in. När Diemregimen störtades den 1 november jublade folket i Sydvietnam medan utvecklingen hälsades med tillfredsställelse i Washington, där man dock med eftertryck måste framhålla att USA inte på något sätt stod bakom kuppen. Ledare för revolten var generalmajor Duong Van Minh, en ansedd och populär militär, som i folkmun kallades ”store Minh”. President Diem och hans bror mördades vid revolten men madame Nhu, som just då befann sig på en succébetonad resa i USA, klarade sig. Hon reste omedelbart till Europa där hon återförenades med sina barn och slog sig ned i Frankrike. På ett sätt kom revolten ganska överraskande. Tidigare under sommaren hade rykten florerat om en militär statskupp, men i och med att president Kennedy införde sin ”hårda giv” och sände ambassadör Henry Cabot Lodge till Saigon stabiliserades läget något. General Duong uppgav att skälen till störtandet av Diemregimen, som suttit vid makten i nio år, var dess grymma politik mot buddis-terna, korruptionen samt planer av Nhu att nå en uppgörelse med det kommunistiska Nordvietnam. Den nye ledaren sade i sin programförklaring att regimens främsta uppgift skulle bli att bekämpa kommunismen. President Diem hade inte mer än halvhjärtat fört denna kamp, för vilken USA lagt ut jättestora belopp. Han hade också hållit de skickligaste militära ledarna borta från fronten och satt dem på platser där deras politiska inflytande mer eller mindre eliminerades. Efter kuppen i Saigon då en rad högre officerare fått återvända till stridslinjen kunde också en helt annan kamplust förmärkas hos de sydvietnamesiska styrkorna. Den kommunistiska vietconggerillan hade dock ett fast grepp om situationen och kontrollerade även civilbefolkningen i de områden där striderna fördes. Det stod snart klart för den nya regimen att stora nationella offer krävdes för en seger över kommunisterna. Oron i Sydostasien var inte endast koncentrerad till Sydvietnam. I Laos fortsatte striderna på Krukslätten trots stilleståndsavtalet och Pe-kingregeringen gjorde fräna angrepp mot USA som anklagades för att ligga bakom både striderna och en rad ”politiska mord” i Laos. Den 19 april föll den strategiskt viktiga staden Phongsavan i kommunisternas händer och läget bedömdes som ytterst allvarligt. President Kennedy sände biträdande utrikesministern Averell Harriman till Europa för att samordna västmakternas politik i fallet Laos och till Moskva för att diskutera problemet med Sovjets regeringschef Krusjtjev, samtidigt som Laos premierminister Souvanna Phoma flög till Krukslätten för att underhandla med sin halvbror, kommunistledaren prins Souphanouvong. Resultatet blev att Krusjtjev försäkrade att han Demonstranter stormar och antänder indonesiska ambassaden i Kuala Lumpur den 17 september. 373