NORDEN DANMARK Av redaktör ERIK LARSSON Skärpta inrikesmotsättningar kom att prägla år 1963 i Danmark, och vid flera tillfällen, då uppfattningarna gick starkt isär, räknade man med möjligheten av nyval. Striden gällde frågor av olika slag, men mitt uppe i denna nästan ständigt pågående kraftmätning mellan regeringen — socialdemokrater och radikaler — och oppositionsblocket venstre-konservative lättade bekymren på ett viktigt område. Möjligheterna att komma till rätta med valutabalan sen syntes ljusna. Det allt överskuggande problemet, som låg bakom alla statsfinansiella resonemang, var emellertid EEC-anslutningen. Danmark hade hoppats, att allt skulle vara klart för inträde den 1 januari 1964, men dessa kalkyler slogs i spillror genom misslyckandet i Brysselförhandlingarna mellan EEC och England. Danmark ansåg sig inte kunna utnyttja en invit av de Gaulle att ensamt gå in i EEC — utan sällskap av England och Norge. En svår avtalsrörelse Avtalsförhandlingarna, som inletts hösten 1962, gjorde inga avgörande framsteg utan visade ganska snart tecken till att gå mot ett definitivt sammanbrott. Motsättningarna i fråga om de generella kraven var alltför stora. Den fackliga sidan hade preciserat sina bud i 13 punkter, som innebar inte bara generella löneförbättringar samt höjning av olika ersättningar, gynnsammare dyrtidsreglering, likalön, pension och en lyftning av låglönerna utan också förkortning av arbetstiden. Arbetsgivareföreningen å sin sida hade 4 punkter, därav en om två års prolongation med oförändrade lönevillkor och en annan om slopande av den auto matiska dyrtidsregleringen. I början av februari var det dags för förlikningsman Sigurd Wech-selmann att rycka in. Efter två veckor, under vilka situationen tillspetsats med strejk- och lockoutvarsel, rapporterade han till statsminister Jens Otto Krag, att det var meningslöst att fortsätta. Sammanbrottet i Brysselförhandlingarna mellan England och EEC samt utlösningen av två dyrtidstillägg, som inom Arbetsgivareföreningens1 område innebar en ökad lönekostnad med 140 milj. dkr. och för näringslivet över huvud samt stat och kommuner en utgiftsökning på cirka 600 miljoner, bidrog också till att försvåra avtalsförhandlingarna. Helhetslösning Kjeld Philip vill lämna det politiska livet. Redan i december 1962 hade det ekonomiska samordningsrådet föreslagit en samlad lösning för allt som gällde ekonomiska fördelnings-frågor. Detta ansågs nu vara den enda möjliga lösningen, med nyval någon gång i mars som tänkbart alternativ. Efter en hektisk förhand-lingsserie med diskussioner mellan regeringen och arbetsmarknadens organisationer och inom och mellan olika politiska grupper stod det klart, att avtalsrörelsens slutfas liksom så många gånger tidigare skulle utspelas i folketinget. Denna gång med ett förslag till helhetslösning som arbetsmaterial. Vad regeringen kommit fram till i sitt förslag var bl. a. två års prolongering av gällande avtal med förbud mot arbetsnedläggelser, dock med 68 miljoner i låglönetillägg det första året och 139 miljoner i generella löneförbättringar under det andra. Vidare skulle skatterna i enlighet med 1962 års ekonomiska uppgörelse sänkas med 675 miljoner. Men förslaget talade 376