Före president Kekkonens hemfärd från Jugoslavien inspekterade han och president Tito en hedersvakt ur flottan vid Pula. mannastrejken som i ett dramatiskt slutskede avbröts den 28 mars. Under denna strejk var Finlands kommunikationer i stort sett lamslagna. Järnvägarnas lokpersonal strejkade, ut-bärning av post förekom inte och båtarna befordrade inte gods. Det hade till följd, bland mycket annat, att tonvis av post destinerad till Finland kom att lagras i Stockholm. Man räknade vid arbetsfreden med en tid på tre veckor, innan eftersläpningarna var avklarade. Följderna för Finlands utrikeshandel var svåröverskådliga ännu länge efter en månads godstrafik-stopp. Till de strejkande hade också landets fångvårdspersonal hört. 11,5 miljoner nymark tillerkändes arbetstagarparten i omstridda över-tidstillägg. Strejken kom på många håll att ges karaktären av en politisk kraftmätning mellan regeringen, där landsorganisationen FFC fanns representerad med tre av sina ledande män, och den rent socialdemokratiska Finlands landsorganisation, FLO. FFC hade beretts plats i regeringen som företrädare för landets arbetare, då det socialdemokratiska partiet av utrikespolitiska skäl inte ansågs presentabelt i rege-ringssammanhang. För en sådan tolkning talade bl. a. den omständigheten att FFC-ledaren Vihtori Rantanen, låt vara inofficiellt, uppträdde som medlingsman i konflikten. Att det socialdemokratiska partiet stod utanför regeringen sammanhängde — liksom splittringen av socialdemokratien i ett moderparti och en oppositionsgrupp —- med den omständigheten att partiet i och med Väinö Tanners val till partiordförande ansågs oroa förbindelserna mellan Finland och Sovjetunionen i den speciella samexistensform, som givits namnet Paasikivi-Kekkonenlinjen. Vid det socialdemokratiska partiets årskongress 1963 lämnade Tanner ordförandeskapet, och likaså bortvoterades ur partiledningen den på östligt håll misstrodde Väinö Leskinen. Man ansåg det sannolikt att valet av chefredaktören Rafael Paasio till partiledare småningom skulle leda till socialdemokratisk partiförsoning liksom till möjligheter för partiet att ha eller medverka i regeringsställning. Synbarligen löftesrika kontakter om partiförsoning togs också under den senare delen av året. Regeringen Karjalainens slutliga demission i december föregicks av en rad svåra kristillbud. Svårigheterna kretsade huvudsakligen kring finansfrågor: skulle ofrånkomligt ekonomiskt stöd till lantbruket finansieras med tvångslån, höjd, omsättningsskatt eller subventioner? Den 30 augusti ansåg sig FFC-representanterna i regeringen, fackministrarna Onni Närvänen, Onni Koski och Olavi Saarinen, inte längre kunna medverka i den borgerliga, av agrarer dominerade, regeringens försök att lösa frågan. De avgick och därmed ställde statsministern ministärens platser till förfogande. Den finske liberalen Esa Kaitila sonderade utan framgång möjligheten att bilda ny regering, president Kekkonen framlade i ett tal den 18 september tanken om en allpartirege-ring — d. v. s. med deltagande även av folkdemokraterna (kommunisterna) — som ett alternativ. Efter sju veckors kris ”löstes” rege-ringsfrågan på det sättet att statsminister Karja-lainen uppmanades av presidenten att fortsätta som ledare av en expeditionsministär. Då regeringen definitivt föll, främst på koa-litionspartiernas inställning till den finansie-ringskompromiss som statsministern satsade på, kom en mycket snabb temporär lösning. Redan efter en dag var en expertregering av veteraner inom kanslierna i arbete. Deras ledare Reino Lehto förutsåg dock en relativt kort regeringstid. Efter Eftas ministermöte i Stockholm i början av september fortsattes mötet i Helsingfors med deltagande av det till Efta associerade Finland. Man överenskom att Finland skulle sänka sina Eftatullar i en högre takt än de sju ordinarie medlemsstaterna för att småningom nå samma nivå som de. Rådande eftersläp- 382