Hektiskt politiskt år Redan då stortingets upplösning under mycket dramatiska omständigheter fastställdes till den 20 juni, var detta i och för sig ett uttryck för att vi var inne i det märkvärdigaste året i norsk politik sedan 1940. Efter valet år 1961 registrerade man från tid till annan nya och oväntade händelser, som påstods bero på att man för första gången efter kriget hade fått ett storting utan något majoritetsparti. Såväl arbetarpartiet, som oavbrutet hade suttit med parlamentarisk majoritet sedan 1945, som gruppen av borgerliga partier mönstrade i det nya stortinget som bekant 74 mandat — ett mindre än hälften. Det var en outtalad men underförstådd överenskommelse att man icke skulle låta Sosialis-tisk Folkepartis två representanter få spela den roll de hade tänkt sig och som deras position faktiskt kunde ha möjliggjort — att vara tungan på vågskålen mellan de två likavägande partigrupperna. Likväl skulle den dag komma då de två visade sin verkliga makt på ett sätt som skakade norsk politik i grundvalarna och skapade ett politiskt intresse i landet utan motsvarighet sedan 1905. Året 1963 började fredligt även på det politiska fältet. Folksocialisterna kom med sin gamla visa utan att väcka särskilt gehör, än mindre applåder. Allt tydde på att de konkreta problemen skulle få sin politiska lösning genom förnuftiga överläggningar, allt efter det de kom till stånd, med kompromisser och gentlemens agreements mellan de två stora utan att SF kom emellan med sina avgörande röster. Löneuppgörelse Vårens stora uppgörelse i fråga om lönetarifferna avslutades under vårmånaderna efter delvis ganska dramatiska förhandlingar men utan arbetskonflikter eller strejker av betydelse. Ge nom ett gott tillrättaläggande arbete lyckades också de ledande partierna skapa politisk förståelse för en moderat uppgörelse, med en total ökning som ej översteg fyra procent. Utrikespolitik Utrikespolitiska problem har i tur och ordning i stigande omfattning lagt beslag på stortingets tid och intresse. För det första har utrymme skapats för mera nyanserade uppfattningar i stortinget, och för det andra har en insikt väckts till liv om att det icke är i Oslo — i varje fall icke enbart i Oslo — som man skapar grundvalen för trivsel och framgång i Norge. Denna insikt kunde man kanske tydligast spåra i det vaknande intresset för utlandshjälpen, samarbetet med de nya staterna och marknadsproblemen ute i världen. Skatter och skattelättnader Genom alla år har principiell oenighet rått om besparingar i statens verksamhet. Det faktiska förhållandet är nämligen att staten varje år behåller cirka 900 miljoner norska kronor sedan allt som erfordras för skolor, sjukhus och andra tänkbara former för kapitalutgifter (kapital som icke förräntar sig) har betalats. Det var ekonomiprofessorn Erling Petersen och hans partivän John Lyng — senare statsminister — som på högerns vägnar reste spörsmålet om skattelättnader. — Om staten, yttrade de, använder 100 miljoner till sociala skattelättnader, 100 till omläggning av företagsbeskattningen och 100 till att revidera skatteprogres-sionen, skulle den likväl för framtiden kunna sola sig i glansen av en ren överbeskattning på 600 miljoner. Några veckor senare, kort före regeringskri-sen, lyckades de borgerliga framtvinga ett skattelättnadsförslag från arbetarpartiet. Folkmassan utanför Stortinget på kvällen då Ger-hardsens ministär föll på Kings Bay-affären. 25 385