Misstroendets år Tidigt på våren behandlade odeltinget en tvivelaktig utnämning av ny chef för ”Politi-skolen”. De borgerliga hävdade mycket bestämt att utnämningen var ett grovt exempel på politiskt favoriserande av en person från arbetarpartiet och gick så långt att de framställde ett misstroendeförslag mot regeringen. Detta sker förhållandevis sällan i Norge — det går år mellan varje gång. Men detta var endast en av fyra liknande händelser under 1963. I juni förelåg industrikommitténs uttalande om anläggningen av koksverket i Mo i Rana — ett rent statsföretag. Här visade det sig att regeringen hade använt 45 miljoner kronor som stortinget icke hade anslagit, icke ens hört talas om! Nytt förslag om misstroende — självklart, men återigen stödde SF upp regeringen så att den kom ned på fotterna. Men den skulle inte bli stående mer än några dagar. Kings Bay-katastrofen I Kings Bay på Svalbard, världens nordligaste gruvsamhälle, har kol brutits sedan 1945. En rad allvarliga olyckor, som intill dess hade krävt 50 människoliv, ledde 1956 till att driften blev nedlagd och på nytt upptagen först efter det att stortinget i mycket bestämda och klara ordalag hade angivit förutsättningarna för fortsatt drift. Det gällde delvis mycket stränga säkerhetsföreskrifter. Den 5 november 1962 inträffade en ny stor gruvexplosion med påföljd att 21 man miste livet. En granskningskommission med den kände juristen ”sorenskriver” Pet Tönseth som ordförande tillsattes av regeringen för att granska förhållandena i Kings Bay. Rapporten förelåg den 13 juni men blev genom en märklig manöver av dåvarande kommunalministern icke förelagd stortinget förrän den 21 juni. Industriministern hade emellertid länge känt till dess innehåll, bl. a. då stortinget behandlade frågan om koksverket i Mo i Rana den 18 juni och ett anslag till Kings Bay den 19 juni. Sent på kvällen den 20 juni framlade höger-ledaren John Lyng förslag om att upplösning av stortinget påföljande dag måtte bestämmas och att konungen skulle underrättas därom. Tön-sethrapportens innehåll var i stora drag känt: en träffande kritik av bristen på säkerhetsanordningar i Kings Bay och ett starkt ogillande av att de förutsättningar stortinget fastställde 1956 hade ignorerats. Följden av detta kunde endast bli en: stortinget hade givit regeringen ett uppdrag, regeringen hade icke sörjt för att det effektuerades. Alltså misstroendevotum. Det tredje 1963. Regeringens ansvar Statsminister Einar Gerhardsen och den nye statsministern John Lyng. Det är alltså klart att regeringen i Kings Bay-saken fick stortingets majoritet emot sig (denna gång röstade även SF för misstroendevotum) emedan den icke hade efterkommit ett direktiv. Detta kan vara värt att understryka därför att det från socialdemokratisk sida sattes i gång en enorm agitation, byggd på det falska påståendet att de borgerliga hade begagnat sig av en tragisk olycka för att fälla en regering. Huvudansvaret vilar i sista hand på stortinget, och detta ansvar kunde stortinget icke utöva på annat sätt än genom att förklara att regeringen i Kings Bay-ärendet icke hade stortingets förtroende. Regeringen Gerhardsens fall Under ett par månader arbetade två stor-tingskommitteer med Tönsethrapporten, och den 20 augusti inkallades stortinget för att debattera förslagen. Det blev en lång och bitter debatt, den varade i fyra dygn, och den slutade med att Einar Gerhardsens regering fick misstroendevotum med 76 röster mot 74. 386