Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ESAIAS TEGNÉR
Vad vill mig verkligheten med sin döda,
sin stumma massa, tryckande och rå?
Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda!
Hur minnet multnat, ack, det himmelsblå!
Och själva dikten! Dess lindansarmöda,
dess luftsprång har jag sett mig mätt uppå.
Dess gyckelbilder tillfredsställa ingen,
lösskummade från ytan utav tingen.
Dig, mänskosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa:
en heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en-gammal visa ;
hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn, hos dig det enda sanna
är kainsmärket, inbränt på din panna.
Ett läsligt märke, av Guds finger skrivet!
Vi gav jag förr ej på den skylten akt?
Det går en liklukt genom mänskolivet,
förgiftar vårens luft och sommarns prakt.
Den lukten är ur graven, det är givet;
grav muras till, och marmorn ställs på vakt.
Men ack, förruttnelse är livets anda,
stängs ej av vakt, är överallt tillhanda.
Säg mig, du väktare, vad natten lider!
Tar det då aldrig något slut därpå!
Halvätne månen skrider jämt och skrider,
gråtögda stjärnor gå alltjämt och gå.
Min puls slår fort som i min ungdoms tider,
men plågans stunder hinner han ej slå.
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
en urna blott med livets aska i.
69
20
30
40
45
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
