Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM
och såg kring slätten, klarnade hans min.
“Kom, barn! Om jag var hundra år och mer,
förmådde än min gamla tunga sjunga,
när från min tröskel denna trakt jag ser.”
Det blev ett jubel. Folket kom ur staden
och satte sig som kring ett lägerbål,
och deras trummare bar ut sin puka,
en fiskskinnsöverdragen mässingsskål.
När musikanterna nu bildat ring
med flöjten lyft och lutan på sitt knä
och med sin smäckra, strängade rebabe,
vars buckla sken av indiskt sandelträ,
och när nu danserskorna togo dans,
så var kring deras panna fästad slant
begynte glindra som en liten gnista;
då steg Djufar upp på brunnens låga kant.
Han drog en papersremsa och en penna
försiktigt ur en avlång silverslida
och knäppte upp sitt bläckhorn, vilket hängde
i gula silkessnören vid hans sida.
Där låg ett sorglöst lugn på denna trakt,
på tystnadens beständigt tysta land,
på dvalans land, det tigande Egypten,
där själva vattnet ljudlöst slår sin strand.
På deltats revlar sov en rad flamingos.
Ett fartyg sam på vattnets gula spegel
med akterhuset målat grönt och rött
och drev med floden utan rodd och segel.
Den gamle Djufar tog som en aktör
på brunnens kant högtidligt ut sitt steg,
och mödrar lyfte sina barn i höjden
i väntan på hans sång — men Djufar teg.
Hans ögon vidgades och glänste under
hans panna, som var brun som mörknat läder,
och i den ivrigt lyfta handen sken
61
40
45
50
55
60
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
