Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
VERNER VON HEIDENSTAM
mot kornblå luft hans pennas vita fjäder.
Han rörde sina läppar tyst, och han,
som med sin vers och klangen av sin röst
så ofta lockat löjen eller tårar,
lät hakan långsamt sjunka mot sitt bröst.
Han vände sig från folket och betäckte
sitt huvud med en ärm av sin burnus.
Han brast i gråt. Han lät sin penna falla
och gick tillbaka till sitt låga hus.
Då ropte närmsta flickan : “Ganska sant
blev Djufar spådd, att diktens stora. glädje
ej mer är hans.” — Den andra flickan gick
70.
73
förgrymmad hem från brunnen, men den tredje 80
gav musikanterna en vink och tog
hans pappersremsa, som låg våt av gråt.
Hon lyfte den och bar den, följd av folket,
vid strängarnas och pukans muntra låt.
Hon gick till stadens stilla helgedom.
Där fästes remsan i en pelargång,
och Tantas döttrar kysste den och mindes
i långa tider Djufars tysta sång.
Den ögats glädje Österlandet skänker
kan ingen skildra i en skriven rad,
men gamle Djufar målar denna glädje
i sitt av tårar vätta, tomma blad.
Ur ENSAMHETENS TANKAR.
IV.
Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt.
85
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
