Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF SKOTTKONTTNQ.
363
hon blir Gudinna efter döden; men fästmön skattar denna ära ringa,
ja, tviflar på den och vill lefva och dö med sin fästman. Äfven
denne är otröstlig och lofvar att dö med bonne. Hon tackar honom
och utbrister:
"Een säng wij genom dödhen fa,
Then wij i lijffvet eij ha må."
Sc. fi. Fästmön sättes på ett bord; fästmannen vill dö med henne,
men presterna Gri jmel och Fase hindra det. Han lofvar då att
döda sig på annat sätt. De älskande taga afsked, men som presterna
tycka afskedet blir för långt, skilja de dem åt och nedsänka henne i
brunnen, hvarpå älskaren, erinrande sig Hadings och Hundings
exempel går att döda sig.
Tredje akten. (Scenen är i England.) Sc. 1. Roskil och
Råne, dufna efter gårdagens rummel, berätta., att legafen skall i dag
hafva audiens, hvarpå skall följa ett gästabud, hvaråt de glädja sig.
Ingen af dem har varit i kyrkan; de hafva följt legaten till
kyrkodörren, men sedan vändt om. Skulle, menar Råne, han stå som
presten i kyrkan, skulle han ej hafva hud under sin tå. — Sc. ’2.
Legaten framför sitt ärende för engelska kungen; denne ber honom
vänta några dagar. Sc. 3. Enär oaktadt tre dagars
öfverläggningar ingen vågat åtaga sig att resa till Sverige, beslutar erkebiskop
Sigfrid göra det, fastän han här har stora inkomster, är aktad af
alla och sin konungs frände. — Sc. 4. Legaten tackar Gud, som nu
upplyst honom, men ber honom äfven varkunna sig öfver Sverige,
som är sänkt i dödsens skugga. Sigfrid, som obemärkt hört denna
bön, tillkännager till legatens glädje, att han sjelf beslutat resa
och vill taga sina tre systersöner med. Tillsammans begifva de sig
nu till kungen. Sc. 5. Unaman, Winaman och Sunaman tala
om anordningarna för resan. — Sc. 6. Kungen hör med ledsnad att
erkebiskopen vill resa, men vill ej hindra honom, då det sker till
Guds ära. De taga ett rörande afsked af hvarandra, hvarpå legaten
tackar i följande ordalag:
"Nådigsti herre, huru stoor
Är edher gunst mot vårt Land!
iagh tro or
Ingen wälgärning tänckias må,
Som thenna här kan öffwergå:
At j medh flijt ther om laghe,
Iluru wij sku Guds ord haffwe.
Undsättia folck i hungersnödh,
At the tå fa soffvel och brödh;
Undsättia folck til fäldt och strijdh
Beprisas i werlden så wijdh;
Nådigste Konung och Herre,
Andeligh hunger är wärre.
När Menniskiones siäl swälter,
Hennes kraft som wax föl-smälter.
Fåår hon tå eij aff Guds ordh
tröst,
Och någon hugnat i sitt bröst,
!) Se Messenii "Svanhvita.’’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
