Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562
JODELLE. GARNIER.
formen hämtad från det antika dramat, ehuru ännu
mycket enkel och ofullkomlig; men i detta stycke fanns dock
ett tragiskt patos, hvarom medeltiden icke hade något
begrepp, och detta patos har redan samma retoriska
karakter, som framdeles så egendomligt utmärker det
utbildade franska dramat. Det är icke längre de komiska
skalderna, Plautus ocli Terentius, hvilka utgöra
mönsterskalderna; de få vika för tragikern Seneca, ocli det är från
honom den franskt klassiska tragedien härstammar i rakt
nedstigande linie. Jodelle har från den gamla tragedien
upptagit kören; versen är ännu den gamla tiostafviga
heroiska versen, som i Frankrike var den vanliga; men i
första och fjerde akterna, hvilka äro af en företrädesvis
patetisk natur, finner man alexandriner använda. Under de
följande sexton åren täflade folkskådebanan, der
passions-bröderna uppförde dels andliga, dels profana mysterier,
med hof- samt kollegibanan, der tragedier i Jodelles stil
uppfördes; de sednare hämtade sina ämnen dels ur
antiken, dels ur den heliga historien, dels äfven ur noveller.
År 1568 uppträdde Garnier, den ende mera betydande
tragiker emellan Jodelle och Corneille, och ehuru hans
arbeten icke äro skrifna omedelbart för uppförande, hafva
de dock utöfvat stort inflytande på franska tragediens
utbildning. De många upplagorna ända långt in i följande
seklet visa huru allmänt han lästes. För Garnier är
Seneca mönstret. Efter dennes exempel lägger han högsta
vigten vid det retoriska och vid diktionen; "sentenser blifva
den tragiska byggnadens grundpelare." Sjelfva
uppfinningen anses för något underordnadt, hvarföre Garnier ofta
upptager i sina tragedier långa stycken ur Seneca och
Euripides. Kompositionen är ofta af den art, att de enskilta
delarna synas mekaniskt sammansatta, och det hela består
i en mängd deklamationer, beskrifningar och sentenser,
mer eller mindre godtyckligt sammanförda; ända till
Racine är också kompositionen i den franska tragedien
temligen svag. "De långa monologiserade talen, de vidlyftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
