Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
ROSIMUNDA.
dra vägfarande. De gå ut att söka byte. — Sc. 3. Roshnunda
klagar öfver långsamheten i utförandet af hennes plan att bli
Longo-bardernas drottning. Longinus, som hört hennes klagan, kommer
fram och skjuter skulden på Helmiges. Rosimunda försvarar honom
men Longinus yppar för henne sin kärlek och sina planer samt
råder henne att fërgiiva Helmiges. Hon afslår väl förslaget, men
Longinus ber henne besinna sig. — Sc. 4. Helmiges kommer in djupt
nedslagen och förfärad; ban hade förirrat sig i en fasansfull ödemark
och der under häftiga ljungeldar sett Alboins skugga; Rosimunda
söker intala honom mod. — Sc. 5. Alboins skugga uppenbarar sig
ännu en gång för Helmiges och bådar, att hämden snart skall nå
ho-honom och Rosimunda. — Improviseradt interscenium: Cleph och
Pickelhäring finna Diletta i soldaternas händer. De anfalla dem, men
Pickelhäring tar parti emot Cleph; dock lyckas han befria sin
älskarinna, och Pickelhäring utföres för att hängas. — Sc. 6. Rosimunda
tycker Helmiges för modlös att utföra hennes värf, hon finner sig älska
Longinus och efter en stunds öfverläggning beslutar hon mörda
Helmiges. — Sc. 7. Rosimunda ger Helmiges gift, men när denne
känner giftets verkan, tvingar ban Rosimunda att dricka ut återstoden
ur bägaren. Båda dö i närvaro af Alboins skugga. Sist uppträder
Nemesis. — Sedan "Courtinen" är tillsluten dansa 4 dalkarlar en
bal-lett, hvarpå följer ett Nachspel af en bonde-pickelhäring och två
"be-falda diäknar". —
Vi vilja här meddela några utdrag ur tragedien. Som prof på
monologen meddela vi början af Helmiges monolog i IH. 3.
Ilvaar tager iagh nu rådli? O i alsvållige Gudar!
Hvart iagh än hugsar och seer, liaar iagh bekymmer och ängslan.
Lijffvet, frijheet, rijkdom och ähra, de låcka migh heftigt;
Men där skreckia mig frå mitt samvet’ och iihrliga rychte.
Sij, både häär och däär älir fara, kränkliga plågor.
Skall iagh mörda min elsklige kung, min förste, min herre,
Den mig haar altijdh gott bevijst och aldrig emot giort,
Den mig och ijdeligh nåd betedt och högt haff ver uppsatt?
Ach ney, ney, iagh vill aldrigh så, hvart trängd eller oträngd,
Kränckia mitt ährliga nampn, mitt rychtbara tappra gemöte;
Seen een gnagande matk allförett i mitt engsliga hiärta
Bära, derhoos ond löön och straff af Gudarna venta.
Men sij, gör iagh det ey, gijffs iagh sielff Bödlom i hender.
Doch må iagh heller obrotzliga döö, än leffva i oroo,
Skamm och samvetes agg. Kiäre, hvilken veet aff min oskuld?
Drottningen, affvogh och ill, klagar ann mig för ågong och våldzverck;
Konungen, vreder och yyr, gitter ey hvart böön eller uursecht,
Serdels när han seer alt folk reta Rätten och ropa,
Yrkiande domen och dödh; allmogen och andra gemena,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
