Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - En utvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att mot qvällen komma hem gen#m Öster Tull, fastån vi
utgingo genom Vester.
Glada i hågen vandrade vi med våra förråder, hvilka ej
voro obetydliga, helst en källarmnstarson hade med sig två
buteljer sockerdricka att rumla på, öfver den då varande
vindbron; (ty händelsen daterar sig från 1818) togo af till
ven-ster och passerade vallarne, det vill säga ruinerna efter
Jönköpings gamla fästning. Ditin vågade sig ingen, ty stora
stenar föl lo ner ur taket, men de öppna gluggarne och de
mörka svalgen derinnanfor retade vår barnsliga nyfikenhet,
så att vi ändå mot förbud tittade in, fastän der intet annat
var att se än droppstenar i taket eeh sten grus på golfvet.
Ni må tro att den der fästningen var märkvärdig. En, så
berättade man, som inträngt der, hade sett en stor rådsal
med ett stort, med rödt kläde öfverhöljdt domarebord och
tolf män i harnesk deromkring. En annan hade kommit in
i skafferiet och sett ett spett med kakor i taket; men begge
hade kommit illa ut för ”Vallsoa”, det vill såga ett stort
spökande exemplar af Sus Scrofa, som var den egentlige
kommendanten på den öfvergifna fästningen. På vallen stod
en sten, der en karl hade blifvit ihjelslagen, hvadan någon
vän af historiska minnesmärken slagit en pyts tjära och
rödfärg på stenen, som deraf syntes blodig; men på vallarne
vexte der blåsippor och i grafvarne tittade de efterlängtade
kalflekorna upp med sina gula knoppar. Derefter vidtog
”Släta Verket”, som den tiden utgjorde mötesplatsen för
Jönköpings regemente, och ändtligen voro vi på kronans
landsväg, för att slå oss ned hos Petter vid Jordbron, som han hette.
Vid ett af de många försöken att tillskapa en
Skandinavisk Union hade nemligen Danskarne en gång haft den
godheten göra en beväpnad visit i Jönköping. Der blef en
hård belägring och Danskarne lågo på Dunkehallar, som
fingo sitt namn af en general eller annan hög person, som der
lät sitt lif för den goda saken. Emellertid tvingades de till
aftåg, och då de vanliga vägarne icke voro fullt säkra för
plumpa Svenskar, lade de sig en ny våg öfver den sanka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
