Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - De tre Notarierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en min som då man tuggar och sväljer torrt knäckbröd för
att få ner ett braxenben som fastnat; ganska bra sagdt,
for-bannadt bra sagdt af Svensson: ”Les inséparables^ ha lia!
Genom detta ädla erkännande hade nq notarien liksom
döfvat eller lorqväft sin medtäflare.
”Les inséparables’’ var ett par hederliga, fastän fasligen
småaktiga personligheter; ordentlighet, punktlighet i allt var
deras valspråk, och de liknade således ett par goda
krono-metrar, som gå lika. I trettio år hade de vexelvis besökt
hvarandra, hvar sin dag på slaget fyra; hvarje dag mötte den.
hemmavarande den ankommande i trappan, inbjöd ”brödren”
att stiga in, tvingade honom att sitta först, stoppade,
naturligtvis under protester, den vanliga pipan och slog eld på
fnöskbiten, allt under försäkringar från motparten att det ej
behöfdes. Begge visste dock att det behöfdes, ty eljest skulle
gästen ansett sig mankerad.
Efter dessa kinesiska artigheter intogo de sina platser,
gästen i den blårutiga soffan och värden på en stol, och så
började samtalet, som nästan uteslutande rörde sig inom,
öfver och om Kongliga Hofrätten. Begge voro gamla
ungkarlar och förmögne.
Det hände sig en dag att Gastor och Pollux togö vägeri.
vesternt och foro åt Jordbrosidan. Der funnos grindar, och
således uppgjordes på förhand att de skulle öppna hvar sin.
Björkeström skulle börja. Klockan var omkring nio
påqväl-len en vacker sommarafton, då de begge vännerna på
återvägen stadnade vid en grind* och utan att veta hVilkens tur
det var att öppna. Begge tego; ty ingen kunde vara
inde-likat nog att påminna den andra. Så sutto de nu ohjelpligt
der. Andlligen då hästen började finna ställningen tråkig
och skrapade med hofven, sade Björkeström: — Om jag icke
misstar mig, så var det jag, som öppnade sista grinden.
Notarien Hallstedt drog munvinklarne nedåt och sade:
Det förefaller mig liksom det skulle varit jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
