Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - Anlag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han tiitta pä en obebodd klippa, ty der var endäst God före
honom.
Sven deremot var alldeles motsatsen. Hedan de fylliga,
friska kinderba, solbrännan i hans panna, de röda låpp&rne
och de klara ögonen, fulla af vilja oeh kraft, satte honom
på en annan karakterslinea. Det skalle aldrig fallit honom
in, att det kunde vara roligt att gå ensam der oppe pa
Hpf-rätten, och att porträtterna voro annat än målningar och
dödsverktygen annat än vanliga käppar och yxor. Deremot
betraktade han alltid noga de fasta murarne och beundrade
dess fogar, den gamla klockan, som nu i hundrade år gått
rått utan reparation, och Bibelns starka skinnband. I
korthet kunde de begge gossarnes sinnelag definieras så, att den
ene oupphörligen svajade mellan ett lörflutet och ett
kommande, hveremot den andre alltid lefde i det ögonblicket
som var och beredde sig på det ögonblick som skulle
komme. Den enes framtid låg som ett evigt rum, der han
behöfde vingar för att komma fram, den andres åter var blott
det nästa steget. Redan från första daningen utbildade sig
begge i olika riktningar: den ene åt det fantastiska, den
andre åt det praktiska hållet.
— Ha ha, rått löjligt med de der begge fosterbarnen!
skrattade lokal snillet Kleving: ha ha! Vännen Björkeström
vill ha sin Sven till poet, men vännen Hailstedt vill ha sin
Felix Gerhard till en praktisk man, begge misslyckas — ha
ha, det år riktigt löjligt med de begge gubbarne! Det der
sade jag förut, ty det år ju en orimlighet att vilja ha en
pojke ute från Bommen eller Sanna, eller hvad heter det
nn igen, Jordbron, att vilja ha honom till läskarl. Hos så*
dant folk ligger det ingenting poetiskt, hm, det ligger i
slåg-ten alltid; min salig far skref verkligen rått bra vers för att
vara för den tiden; många skulle än i dag låta läsa sig,
särdeles ett som han skref vid ”fördettingens” födelse — ha
ha, löjligt nog; men det är så vackert och så fuHt af
förhoppningar, och nn så kan det ej ens läsas opp, men rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
