Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina barndomsvänner. Utkast af Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi gingo nu vall med fåren i skogarna. Herdelifvet är
fullt af poesi! Foglarnes sånger, blommornas doft, bäckarnes
sus, vindens spel, trädens grönska, bergshällarnas
skugg-gestalter — hade ett mäktigt inflytande på våra unga friska
natursinnen. Hela timmar kunde vi sitta hänryckta i
åskådandet af naturen, som var for oss en stor kyrka, der
gräsmattan utgjorde altarduken* furorna pelarraderna, skyarne
kupolen och solen en strålande ljuskrona, som lyste öfver
berg och dalar. Länge kunde vi dock icke vara sysslolösa,
ty liflig som vår fantasi var, måste den i ord och
handlingar uttrycka sin tillvaro. Jag diktade små visor, dem jag
sedermera försökte att i lurtoner återgifva. Johan slöjdade
hästar och allehanda andra djur, hvilka han målade med
albark. Han hade utmärkta anlag för ritning. Kunde jag
ni-gongång smyga mig till ett ark papper, så klappade han hän*
derna af fröjd, och det dröjde icke länge, förrän han med
ett kol hade tecknat af ett litet landskap. Jag blef förvånad
öfver likheten, men kunde icke nedtysta den vigtiga anmärk*
ningen, att då buskar och blommor voro gröna och
mång-färgade i verkligheten, var deremot alltsammans svart pa
papperet. — Genom användandet af branrot och bärsafter
gjorde han snart mina inkast om intet. Af dessa ämnen
beredde han sig fårger; och nu må’n ni tro, att han målade
stycken, som i kolorit och lysande färgprakt vida
öfverträffa-de hvad jag sedan sett. Ehuru likheten för det mesta var
hög& frapperande, måste jag likväl för ordningens skull
skrif-va inunder hvad taflan skulle föreställa. Detta var i ett af*
seende alldeles onödigt, ty min stil Var vid den tiden lika
svår att låsa, som inskriften på ”Runamo’% den man för*
säkrade, att ingeto lärd kända tyda, utan att stå på hnfvudet.
Johan kunde dofck méd upprått hufvud läsa mina trollrunor,
likaså vål som jag förstod att bedöma hans konststycken, och
tferföre rådde-den bästa harmoni oss emellan.
Snart hade min vän en sådan mängd af snillealster, att
vi voro nödsakade till att bygga ett Konstmuseum. Emellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
