Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af Kjellman-Göransson. Fritt efter Lamartine - II. Solen - Carl Wilhelm Scheele. Biografisk skizz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men ljufvast är det mig, när ur det klara, höga,
£n blick jag smyga kan uti en fånges vrå,
Och torka der en tår ntur hans blyga öga,
Och få en tacksam blick tillbaka i det blå.
Ja, sade Gud, du ger utaf min kärlek då!
Detsamma svar, som skönt i solens strålar blänkte
Detsamma äfven jag, ett grand mot solen, tänkte,
Derför min lyra ryst af tjusning någongång.
Jag ryktet aldrig bad mitt namn kring verlden bära,
Ej någonsin jag sjöng att vinna glans och åra,
Ej for att molnen nå, i högljudd segersång!
Nej må min lyras ljud med blida toner strömma,
Till tysta hjertan han, till känsliga och ömma,
Och komma dem att ljuft om högre verldar drömma,
Befriade en stund från detta lifvets tvång!
-■■
CARL WILHELM SCHEELE.
Denne utmärkte kemist, känd af vetenskapernes idkare, men
kanske föga af Svenska folket, förtjenar dock med rätta, att
blifva det mera allmänt, och så mycket mera, som
karakte-rer sådana som hans, blifva allt mera sällsynta. Seheele
var väl egentligen ej född i sjelfva Sverige, men dock på ett
område, som då tillhörde vårt land, nemligen Svenska
Pommern, och öfvergaf redan vid fjorton års ålder det hem som
sett honom födas och som han aldrig mera återsåg, hvadan
hela hans vetenskapliga utveckling ägcle rum inom Sverige.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
