Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dikter af Kjellman-Göransson. Fritt efter Lamartine - I. Saknaden - II. Solen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvi mäktar då ej jag, af morgonrodnan baren
Mitt våsens ändamål mig störta hän till dig?
Hvi dröjer jag ännu, en fånge i naturen,
Ty ingenting den har gemensamt mer med mig?
Når vintern bryter in i höstens sköna rike,
Och släcker blommans lif och härjar lundens trän,
Då är jag långt förut den vissna blommans like
O nordanstorm kom då och för min ande hän!
II.
En gång till solen sade Gud:
Du ljus utaf mitt ljus, som med min blick jag tänder,
Mitt hjertas kärleksbud, som jag till jorden sänder,
Mitt eget barn, som du, din evigt unga brud!
Af allt det glada guld, som dina strålar skicka,
Af all den blomsterprakt, som smyckar dagens fest,
Af all din kärleks eld, som alla ögon dricka,
Och, tjusade af dig, med fröjd omkring sig blicka,
Säg hvilket derutaf, som dig behagar mest?
Och solen svarade i strålar:
Ack, skönt det är når jag med gull och purpur målar
De stolta bergens topp, når blomsterverlden ler,
När löftets båge hög i Edens urglans prålar,
När jag åt jordens folk de mogna drufvor ger
Och når min egen bild i stilla haf jag ser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
