Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska Skalde-Karakterer af J. G. Carlén - I. Carl Michael Bellman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deremot den svenska skaldens veka, idylliska naiar skyggade
tillbaka, så snart någon annan sida An den löjliga
framskymtade. Bellman kastade ifrån sig hvarje ört, ur hvilken han
såg sig icke kunna utpressa löjets’ honung eller hvaraf han
icke kunde göra en glädjens thyrsus; Shakspeare bekymrade
det icke, om deraf blef gift eller en knölpåk.
Imedlertid har det icke fallit någon engelsman in, att
Shakspeare sjelf var en kroghjelte, en slagskämpe, som
trif-des och var med på sådana nästen som i Eastcheap, eller
att hans mästerliga målning af liderligheten var en
liderlig-hetspredikan. Men i Sverige tror mången ännu att Bellman
älskade det lif, han målade, och att hans taflor blott äro
”supvisor’1, äro ämnade såsom en uppmaning till
demoralisation! Man har hört detta upprepas ända till tråkighet; och
det tros tanklöst. På samma sätt skulle Gallot och Murillo
varit tiggare eller älskat tiggeriet.
Bellman var glad och älskade att sällskapa med glada;
och ett gladt saraqväm kan, som man vet, icke gerna finnas
i norden utan någon Bacchus-dyrkan. Ora denna var han
gerna med, men alltid utan öfverdrift, alltid blott intill
glädjens gräns, aldrig ända till munterhetens äckliga stadium.
Ett motsatt förhållande var åtminstone ett sällsynt undantag,
hvilket ganska tydligt synes af vissa hans produkter. En
dylik händelse är t. ex. påtagligen ursprunget till den
mena-diska visan: ”Supa klockan öfver tolf”! En gammal inkörd
habituel supares känslor yttra sig ingalunda så. Bellman
förvånas ju sjelf öfver det orimliga och förvända af händelsen;
och vana var det således icke hos honom. Hvar och en,
som sett riktiga supare, igenkänner i denna visa ingenting
af en dylik: denna förvånande exaltation, denna
uppnedvän-da åsigt af naturen och menniskorna födas icke i hans
hjer-na af en så alldaglig händelse som att ”supa klockan öfver
tolf”. Allra minst hade Bellman någonting gemensamt med
de figurer, som äro stående i hans taflor. Movitz, Mollberg,
Magister Gåse; von Bercho, Agrell voro verkliga personager,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
