Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska Skalde-Karakterer af J. G. Carlén - II. Anna Maria Lenngren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
något af hans étycken. Denna omgifoing fullkomnade
hennes bildning, men förde henne aldrig öfver den gräns, der
hon ansåg det qvinnliga snillet böra stanna.
Emellertid tycktes tion hafVa helt och hållet glömt bort
sin lyra. Den ljöd likväl, och allmänheten beundrade
hennes poetiska skapelser utån att rätt känna författarinnan. De
infördes i Stockholmsposten, flögo kring hela riket och långe
ansåg publiken dem vara KeHgrens snilleblixtar. Först mot
slutet af Gustaf III:s tidehvarf blef hennes namn allmänt
kändt. Af Svenska Akademien anmodades hon då att
ut-gifva sina poemer samlade, men härtill kunde hon ej förmås.
Hennes huslighet, hennes anspråkslöshet fortfor att vara
densamma. ”De vanliga höftigheter”, yttrar Svenska
Akademiens tecknare af hennes minne, ”dem man tror sig skyldig
en ryktbar författare och för h vil ka man väntar tillbaka
något muntligt bevis på dess rättighet till sitt rykte, undvek
hon så mycket hon kunde. Vål var hon fågnad af ett osökt
tillfälle att sjelf se in i ett öppet hjerta och finna sig riktigt
oeh fullt förstådd. Men i umgänget ville hon vara endast
fruntimmer, ej auktor. I sällskap med sitt eget kön
underhöll hon samtal om dess allmännaste föremål, antingen de
hörde till barnkammaren eller möbelboden, till operan eller
köket. I hennes boningshus syntes aldrig en bok(?), aldrig
ett skriflyg; knappt af dem, som hörde till hennes hus,
träffades hon med pennan i handen. Merendels visste icke
hennes man när hon kastat på papperet sina verser, som
stundom föddes i hennes hufvnd, medan hon gick i sitt hushåll.
Först någon tid efteråt Öfverraskade hon honom med ett nöje,
hvars värde för* honom utgjorde för henne sjelf det högsta
värdet af hennes talang”.
Det fanns två riktningar i fru Lenngrens författareskap,
en karrikemnde, för hvilken det förkonstlade sällskapslifvet
och den murkna aristokratien var ett blottadt mål, samt en
idyllisk, hvarigenom hon framdrog landt- och horgarlifvets
vackraste sidor i poesien. Hon förebådade sålunda divinalo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
