Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - En främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nå, hur är det med dig? — fortfor notarien i en
ton som skulle tillkännagifva öfverlågsenhet.
— Jo, Gud ske lof, bra nog, men hur är det med herrn
sjelf?
Nu rodnade i sin tur notarien.
— Du kanske inte vet, hvem du talar med?
— Det tyckes som herrn ännu mindre visste det, —
sade Axel med ett smålöje.
— Nå, hvad är du egentligen?
–Jag är gesäll.
— Jaha, det var rätt vackert del, men jag är notarien
Qvickling.
— Ja, jag vet det.
— Nå, hvarfnr sade du då endast herm? Du lärde
dig åtminstone här i huset att vara höflig.
Samtalet hade lockat gästerna kring de talande.
Ernestine hade igenkänt Axel Erman, men hörde alt
han var gesäll och ville derför ej just gerna förnya
bekantskapen.
— Ack, — sade hon på franska till sin friherrinna,
— det år en gosse som pappa log upp i husel.
Hastigt vände sig Axel om och sade på ännu bällre
franska och med en ledighet, som ej det allraminsta
påminde om pcnsionslärdom:
— Ja, så är det, och jag hoppas att vara välkommen
i min välgörares hem, fastän det tycks som om jag passat
min tid illa.
Ernestine måsle nu svara — karlen talade ju franska.
Att hon kunde få tillfälle att bevisa sin förmåga i detla språk,
gjorde att hon inlät sig i ett temligen långvarigt samtal med
den unge mannen, fastän hon väl fann att hennes kunskap
icke skulle få sitt rätla värde, når hon delade den med en
»gesäll.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
