Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sorgebarnet. Genremålning af Onkel Adam - Den bleke Herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stöd; men derjemle oändligt gerna vill uppträda som
mannens räddarinna både till kropp och själ.
Det är denna räddningslust som just utgör möjligheten
för den »intressanta blekheten» att vinna framgångar hos det
täcka könet. Man anar några själssår som måste helas,
någon ånger som måste tröstas, några svagheter som måste
ursäktas.
Det dröjde ej länge förr än den unga baronen af sin
nior infördes hos majorskan, och ej många dagar hade förgått
förr än hela staden visste, att unga baron Tornérkrans och
Ernestine Rolfsberg älskade hvarandra och af majorskan redan
fåll den moderliga välsignelsen, som af friherrinnan så
tillställdes alt den fick elt teatraliskt utseende; ty friherrinnan
var ej nöjd med de simpla känslorna, ulan ansåg sig alltid
behöfva höja deras värde genom ell lysande och
öfverra-skande yttre.
Tant Ryppel kunde, som friherrinnan uttryckte sig, ej
längre dröja med alt åter trycka sin älskade Ernestine till
sitt klappande hjerta, och derföre reste den unga flickan med
en bekant familj snart åter till den ädla tantens möte.
Tant Ryppels förmögenhet var nu ganska riktigt
testamenterad till Ernestine, och derföre fick hon också genast en
friare; och hvem kunde väl vara bättre, mera passande och
hyggligare, än unga Tornérkrans? Man kunde väl ej se
någon större kontrast än mellan honom och hans tillämnade
sjuttonåriga brud. Han utmärglad, blek, slapp, död för
verlden, en filosof af mattighel och Öfvermättning, en
dygde-spegel af sjuklighet och tröghet — med ett ord en
tjugusju-årig menniska, som redan genomlefvat femtio år; hon deremot
frisk som en nyutsprucken ros, anspråksfull som en rik flicka,
ytlig som en modedocka, och nyckfull som sjelfva tant
Ryppel. Det var det oaktadt elt passande parti, som alla
gillade utom Axel Erman, som lika elakt som löjligt liknade
partiet vid Hötel Dieu, som omgifves af en blomstergård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
