Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 2. Hittebarnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter åtskilliga vänliga ord och tröstefulla smekningar,
berättade dem den lille, att hans mor var en kringstrykande
qvinna, som brukade gömma honom, lilla Eolf, i ladorna,
medan hon sjelf helsade på herrskaperna vid herrgårdarna.
»Jag har aldrig haft någon pappa», snyftade Rolf, »och
alltse’n lilla syster föddes har mamma varit ond på mig,
ofta slagit mig, och sagt att hon skulle kasta mig i sjön,
aå slapp hon dras med mig. I går afton så stängde hon
in mig här och sa’ att hon skulle skicka två karlar, som
skulle skära halsen af mig, om jag grät så att det hördes.
Och så fick jag en liten bit bröd, och så borra’ jag ansigte
ner i halmen, så att det inte skulle höras när jag snyfta’, och
så somna’ jag, och nu a jag vaken, och så rysligt hungrig.
Men jag vill aldrig, aldrig komma mer till mamma.»
»Jo, din fröken F. är en nobel fröken,» hviskade
kammarrådet. »Och nu är hon redan på ångbåten, den
omenni-skan,» tilläde brukspatronen, — »omöjligt att få reda på
henne i Stockholms alla smyghål för lasten. Må så vara,
försynen tycks inte vilja skänka mig flera arfvingar, gossen
skall bli min son.»
Och Eolf blef brukspatronens son, och delade snart
med Ingrid hans faderliga sympathier. Gossen skulle
uppfostras efter Mathias’ idéer om barna-uppfostran. Ingrid
finge uppoffras, hon var hemfallen åt sin moders och
kammarrådets förvända åsigter, menade brukspatronen. Pojken
deremot, förtrodd af ödet i Mathias’ hand, ty det var han
som först hörde snyftningen i ladan, pojken skulle få den
fullkomligaste frihet att utveckla sig efter sina inneboende
anlag. Också begagnade sig Eolf af denna frihet. Allas
älskling genom sitt intagande utseende, godtgjorde han med
en bön och ett skalkaktigt leende allt det okynne han
för-öfvade. Den förste i skolan att fatta och lära sina lexor,
var han den förste vid alla tjufpojkstreck, och tidtals lockade
han sina kamrater till rymning än för att leka röfvare i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
