Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf svarade ingenting; han blott öfverhöljde Ingrids
hand med häftiga kyssar. Så hade han aldrig betedt sig
förr. Snarare hade det, sedan de båda fostersyskonen
uppvuxit till man och qvinna, herrska t en sorts stelhet i
umgänget dem emellan, förorsakad af Ingrids vanligtvis stränga
ogillande af det sätt, hvarpå Rolf »bortslarfvade» sitt lif,
såsom hon plägade yttra. Ingrid drog sakta undan sina
händer, och frågade med mildt allvar hvarför Rolf gjort dem
den sorgen att så der plötsligen öfvergifva dem.
»Ack, Ingrid, det får du aldrig veta. Hindra mig icke
i mitt uppsåt, J, käre vänner, hvilkas tillgifvenhet jag för
alltid förverkat. Alla era böner, era vänliga råd skola vara
förspillda, jag återvänder aldrig till Röd valla.»
»Då man sjunger och tänker och drömmer så der i
musik, som du gjorde nyss, Rolf, målar man då hvad man
sjelf känner, eller låter inte fantasien en snarare känna hvilka
känslor som helst, alltefter som tonerna befalla, då de höja
sin underbara trollstaf?» — Ingrid talade så sakta, att man
nästan kunde höra hennes hjerta klappa takt till hvarje ord.
»Hvad, Ingrid, har du varit så länge inne, har du hört
Mit hvad jag sjungit?»
»Jag kom in jnst då du i sången sade: »Min första
dryck i lifvet var ju hat; jag hörde sedan din grymma
bitterhet mot din mor, — och jag har hört allt.» Ingrid
kände att hennes kinder glödde.
Rolf bleknade och rodnade om livartannat. Han
erinrade sig ej allt hvad hans läppar uttalat, men han fruktade det
värrsta. Plötsligen störtade han sig till Ingrids fötter, band
hennes händer samman i sina, öfverhöljde dem ännu en gång
med brännande kyssar och hviskade med en röst så varm
och vek, att man den stunden tyckte sig höra allt det
för-qväfda ädla och goda i hans väsende trängas om plats på
hans darrande läppar. »Ingrid, min Ingrid! så har du
också hört att jag älskar, att jag tillber dig, att det är du,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
