Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville börja med att hålla sin första högtidliga ed, sa’ han,
sedan skulle de nog gå bra med de andra.»
»Vore Önskligt det! menade Lars Erik, i det han
slätade ut snibbarne på en hvit halsduk och lade in den
omsorgsfullt i postpapper.
»Du är liberal på postpapper,» anmärkte brukspatronen
leende.
o
»Ah nej, de här åtta arken har gjort tjenst nu i sex
år, och de räcka mig nog till döddar.» En häftig hosta
öfverföll Kammarrådet; den hade tilltagit betydligt på sista
sommaren.
»Hostar du nu igen, kära Lars Erik? Och hvad du
magrar sen? Hvarför har du inte åtlydt Malmstens och
Hussens råd, att göra en resa till södra länderna? Vi ska
följas åt i vår alla tre och helsa på Eolf i Eom. Hvasa?»
»Jag kan så gerna näbbhuggas med döden här hemma,
som i främmande land. Ondt krut förgås inte så lätt
dessutom; det finnes folk som hostat ihop en sjuttio å åttio år
åt sig, och jag är nöjd med mycket mindre.»
»Se så, tala inte om döden, Lars Erik. Jag blir
alldeles hjertängslig. Vår herre måtte väl veta huru omistlig
du är för mig, och han skall väl inte pålägga en menniska
alltför stora bördor heller. Ingen känner tyngdlagarna så
bra som Han.»
Brukspatronen försökte att vara munter, men hans
oroliga blick öfversåg med ångest de härjningar, som de sista
tre månaderna gjort i brödrens allt mer och mer likbleka
ansigte. Ehuruväl Mathias kände att Lars Erik nästan kunde
kallas hans jordiska försyn, och att således en dryg portion
egoism ingick i den förskräckelse, hvarmed han tänkte på sin
brors bortgång, så måste man dock göra hans hjerta den
rättvisan att det med alla slägtskapens och tacksamhetens
band var fästadt vid den, som så tåligt fördragit alla hans
nycker, så innerligt delat alla hans fröjder och sorger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
