Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kammarrådet hade upphunnit de drunknande, men
för-gäfves använde han alla simkonstens hemligheter, för att
söka hålla både moder och barn ofvan vattnet. Båten
närmade sig alltmer och han sökte nu slita den lilla ur Annas
armar för att rädda en i sender af de olyckliga eller
åtminstone bevara ett af offren åt lifvet. Den såsom det kan
tyckas grymma åtgärden lyckades till en del, han fick sin
ena arm emellan modrens bröst och barnet, med den andra
fattade han nu den räddande båtkanten.
Ingrid släppte årorna, fick händerna om den lilla,
lossade med halft våld modrens krampaktigt omslutna arm
och lade den mot båtkanten, men Anna, som till hälften
sanslös, kände sin arm i annan ställning, fattade nu
våldsamt Kammarrådet om lifvet, och ropade med en röst så som
blott en moder kan ropa: »Rolf, Rolf, tag inte från mig
barnet!» I dödskampen lutade hon sitt hufvud mot
Kammarrådets skuldra, och månen belyste med full glans den
arma qvinnans ansigte, skönt ännu under fasan af den
hemska scenen.
Kammarrådet gjorde öfvermenskliga ansträngningar, för
att hålla sig uppe med den dubbla tyngden, och Ingrid, som
lagt barnet på bottnen af båten, lossade tågändan ur fören,
för att kasta den kring de båda sjunkandes lif.
Plötsligen sprang en stråle af det ädlaste blod, som
nånsin flutit i menniskoådror, fram öfver Kammarrådets
läppar, ett blodkärl hade brustit, hans ögon förlorade sin
feberglans, hans läppar stammade ett sakta: Tack, Ingrid!
Tack, min Ingrid! Armen mistade sin kraft, de
krampaktigt i akterbrädet fastklämda fingrarne veknade, och trots
Ingrids våldsamma ansträngningar, gledo de båda olyckliga
sakta ned i djupet, den ena fullt medveten, den andra i
salig yra, men båda hviskande namnen, som voro dem kärast
på jorden.
Svea. 1858. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
