Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 3. Tvenne kärleksförklaringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingrid slog under ett förtviflans ångestrop samman sina
händer, som varit så vanmäktiga, och nedsjönk tillintetgjord
på bottnen af ekan; hon stirrade lik en vansinnig ned i
vattnet, liksom ville hon ännu med sina blickar uppleta och
upphemta de försvunna. Gälla rop frän stranden: »Ro, ro!
i Guds namn!» och ett sakta qvidande från barnet väckte
henne hastigt till sans. Faran var öfverhängande, båten
hade närmat sig fallen. Ingrid slörtade åter till årorna och
ehuru hon för egen del önskade sig döden, anklagade dock
den gråtande lilla henne för det dubbla mordet, erinrande
henne om det dubbla ansvaret.
Ingrid anlände efter energiska ansträngningar till
stranden just i samma stund, som några brukssmeder lyckats
sönderbryta det bastanta låset till herrgårdsslupen.
Man hjelpte henne under jubelrop i land, men nu,
sedan all fara var öfverstånden, tog naturen ut sin rätt. Den
behjertade qvinna.n sjönk ned till marken, föll i en våldsam
gråt, och tryckte derunder den qvidande lilla till sitt hjerta.
Fem minuter hade ödelagt hela hennes jordiska
paradis, hade tagit ifrån henne hennes ädlaste Yän och afslöjat det
förrädiska djupet i den själ, vid hvilken hon för evigt
fästat sin egen. Hon tryckte till sitt hjerta vittnet om Rolfs
dubbla svek. Den dijgdige älskaren hade gifvit sitt lif, för
att rädda de arma, sorn öfvergifvits af den lastfulle. Ännu
tyckte hon sig se farbrodrens milda drag, liksom förklarade
i månens sken, ännu tyckte hon sig höra hans vänliga stämma:
»tack min Ingrid.»
»Ja, du ädle!» suckade hon sakta, »jag skall blifva din.
I de saligas boningar, der finnes ingen skillnad i år, der
skall du bli ung och skön. Bed Gud för mig, att jag må
vandra så, att jag en gång der blir dig en värdig brud. —
»Och du lilla öfvergifna,» hviskade hon smekande, i det hon
svepte det afklädda barnet i sin varma shawl, »du har en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
