Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 6. ”Sibyllan”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Så börja då med era profetior, jag liar gjort ett
misstag.»
Pythian lade ut korten. Eolf begagnade detta
ögonblick att med näsduken plötsligen öfverfara hennes venstra
kind. Tätt under ögat visade sig ett eldmärke stort som
en hasselnöt. Prestinnan i ödets tempel for förskräckt upp från
sin stol. Eolf reste sig från sin, och stod der midtemot
henne. Tusende olika känslor kämpade i hans bröst, hans
ögon voro liksom tvenne vulkaner, de sprutade eld och lågor
mot hans offer, som skälfvande af ångest sökte närma sig
dörren. Eolf fattade kraftigt hennes arm och tvang
henne att åter sätta sig.
»Och ni eländiga, ni usla, förhärdade qvinna, ni är då
den moder jag sökt med kärlekens hunger och hatets törst
i så många år. Sök inte att undgå mig genom en lögn,
ty barndomsårens minnen lysa i denna stund som facklor i
min själ. Jag har sett er många gånger öfversminka det
der eldmärket innan ni som en kringströfvande tiggerska
besökte herrgårdarna. Jag känner igen era ögon, er stämma.
De sista kärleksorden jag hörde från era moderliga läppar
var hotelsen att få halsen afskuren, om jag snyftade för högt
i halmladan vid Eödvalla bruk. Ni spritter till vid det
namnet, ni fasar för detta fasans minne. Ja, jag undrar inte
derpå. Er son står för er, han fordrar räkenskap af er för
sitt förspillda lif, sin förspillda själ. Vid randen af
afgrun-den spörjer han er, hvarför ni ryckt honom ned från himlen.»
»Ni har druckit för mycket, min herre och berättar
mig romaner.» — Sibyllan gjorde allt för att dölja sin oro.
— »Det finns väl mer än en person, som kan vilja dölja
ett vanställande födelsemärke.»
Men Eolf reste sig upp i hela sin längd, hans blickar
ljungade ett hot, hvarför den fräcka lögnerskan kände sig
darra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
