Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl Kullberg, af Herman Bjurstén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hade han, i stället för detta, inskickat ett annat af sina
stycken, benämndt Kalmar Stoll, så skulle han
otvifvelak-tigt med skäl kunnat göra anspråk på akademiens högsta
belöning. Vi vilja härmed icke ha påstått att den
sistnämnda dikten är något fulländadt mästerstycke. Men den
är det bästa hnn i bunden stil författat, utmärkt genom
tankens adel och språkets klang, förrådande en liflig känsla
för fosterlandets stora minnen och minst af alla hans
poemer lidande af den ofvan anmärkta ojemnheten i formen.
Att Karl Kullberg för Öfrigt icke egde resurser nog att
blifva någon utmärkt skald — i detta ords vidsträcktare
betydelse — det synes han sjelf bäst hafva funnit, ty högst
få äro de poemer, som han offentliggjort. I romansen,
hvaruti han visserligen försökt sig, saknade han förmågan af
en klart framställd karakteristik, så väsendtligen svår att
åstadkomma inom den trånga ramen af denna versform.
Hans dikt förlorar sig sålunda i en beskrifvande eller
berättande framställning, som icke uttömmer sitt ämne eller
tager den sin tillflykt till monologen, hvilket är nästan ännu
vanskligare. Den döende Byron till exempel är ett stycke,
som föga anstår den store demoniske lorden, hvars sista
uttrycksfulla ord endast lära ha varit: »Jag vill sofva, jag vill
gå till hvila».
Het sista arbete, af betydligare omfång, hvarmed Karl
Kullberg riktat vår litteratur, är hans 1849 utgifna
”Samlade smärre berättelser och skizzer”, tre delar. Här
befinner han sig på sitt rätta område, ehuruväl man måste
medgifva att han stundom går nog långt i karrikering.
Lekande humorist, skarp gisslare af de menskliga
dårskaperna, utan att förfalla till bitterhet i tonen, förstod han
alltid att komiskt bestraffa villfarelserna och den lumpna
egennyttan. Hans stil eger här samma behag, antingen han
lekande skämtar med en ”Landtlig kärlek”, gycklar öfver
småstads-intrigerna vid ”Riksdagsmannavalet”, eller med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
